Regnbågsblåajag

Det är något härligt med att få börja från början. Stoppa ett frö i en kruka i april för att sedan kunna se den växa sig stor som en planta och då kunna få börja gro ute. Att sen under sommaren kunna få skörda och äta detta som jag själv sått från litet frö till ätbar planta. Det är dit jag tänkt komma i sommar.
Växthuset börjar ta form och jag har spenderat eftermiddagen med att så frö.
Sen om jag faktiskt klarar hela sträckan till att få skörda det kan jag återkomma med när sommaren börjar närma sig sitt slut. Men bara tanken på att kunna gå ut i trädgårdsland och växthus för att plocka sin sallad, gurka, tomat mm gör en glad på något sätt. Så värt ett försök är det iallafall.

I växthuset planteras:
gurka, tomat, gyllenbär, vinddruvor.

I trädgårdsland planteras:
bladsallad, spenat,  dill, morot, potatis, rödbetor, lök, kålrabbi, smultron, jordgubbe å blommor.

Ni hör ju, vi ska bli Vryds svar på Mandelmanns

Det närmare sig påsken och hjärnan är så redo för lite extra lång helg.

Bara 2 dagar kvar.
Vi har börjat så smått fixa i trädgården, det ska bli trädgårdsland med pallkragar och dessutom har vi fått ett växthus av grannen helt gratis. 
Så i helgen är planen att växthuset ska göras i ordning och ställas på plats.  Å snart kanske det är dags att plantera växter i det. *Längtar.*
Jag har iallafall börjat plantera några frön inne på köksbordet, jag vet inte om jag kan sånt här med att så o få det växa. Hur ofta ska jag vattna till exempel?, när är plantan tillräckligt stor för att planteras ut?, hur hanterar man ett växthus? Men om jag aldrig testar och försöker kommer jag ju heller aldrig att kunna lära mig. Så nu gör vi ett försök.

Bara 2 dagar kvar sen är det långhelg och jag ska fixa med vårat alldeles egna växthus. Det borde kunna bli rätt bra.

Det har hunnit hända så himla mycket sen jag var här sist. Det har helt enkelt inte blivit att jag skrivit. Kanske för att jag tappat bort den där fantasin som jag faktiskt hade som ung. Då jag kunde på en promenad i stan dikta ihop en hel novell om de där barnet med pappan som jag mötte på vägen eller under den där förfesten skriva ihop en text om klockor, ljus och underbara kvällar.  Det är som att fantasin och kreativiteten har försvunnit lite grann.
I början av året startade jag en ny blogg i tron om att jag skulle börja skriva igen, för jag tycker ju det är himla roligt. Men de enda som skedde vara att jag publicerade gamla texter och sen glömde bort sidan.  Det var 7 månader sen jag var inne där sist, så jag kan väll säga att jag sådär med den idén. ( En annan anledning till att jag förrådde den här bloggsidan  var för att jag inte kunde logga in men nu är jag här igen tydligen).
Så vad har hänt sen sist?. (Från maj räknat alltså, ska jag berätta sen sist jag skrev något på ”riktigt” kommer vi aldrig bli riktigt klara, så det får vänta och komma i små omgångar isåfall.) För grejen är ju den att jag slutade egentligen skriva på riktigt efter den den där söndagsmorgon för 3 år sen. Efter det ville jag så gärna berätta men alla texter jag skrivit men aldrig publicerat var borta, alla bilder som jag nöjt hade fotograferat var borta, alla grejer  som gav minnen och fantasi var borta. Även orken att vara stark nog för att skriva och berätta var borta. Kvar var bara jag med en dörrnyckel som inte ledde någonstans.

Så vad har hänt sen maj i år:

• Jag har tagit tandsköterske examen (Är det ett ord? Tandsköterskeexamen?!)
• Börjat jobba i en ny stad i en ny miljö som tandsköterska
• Flyttat till Skillingaryd (Thomas har såklart också flyttat med)
• Haft min första betalda semester
• Varit på Kreta med min bästa vän T
• Köpt hus med ovanstående man
• Och nu väntar renovering (vi har redan tjuvstartat lite, trots att huset inte är helt vårt än)

Jag har ändå hunnit en del sen ”sist”, men lovar att försöka vara lite mer aktiv i framtiden. Så att det till nästa gång inta ska behöva dröja 5 månader innan jag kommer med en uppdatering. Redan imorgon när jag cyklar till jobbet (vilket jag hoppas jag gör, trots att det fötts en latmask i mig) ska jag fundera på om jag fortfarande kan de där med att dikta ihop en storie på väg till något annat.

Vi hörs!

Helt plötsligt kunde jag logga in här som vanligt. Jag kanske ska

Skriva någonting någon gång. Jag ska bara…..

Jag har egentligen förberett mig i drygt ett halvår mentalt och tre månader i skidspåret. Jag har stakat runda efter runda, kilometer efter kilometer till vad som verkar till ingen nytta alls. För som en käftsmäll från ingenstans så sitter jag nu här nerbäddad i sängen med halsont och bara en dag  kvar innan det väl är dags. Jag vet inte ens längre om det är möjligt att bli frisk eller om det är precis så värdelöst som det känns. Jag har alltid tänkt att det inte finns något som heter ge upp när man väl ha startat men om jag inte ens hinner till start. Hur blir det då?

Jag har tänkt skriva, loggat in och påbörjat men markerat o suddat när det inte blivit bra. suttit på bussen full av idéer  men hakat mig på orden när de väl ska ut.
Jag skrev senast i februari, det är inte så att det inte hänt något men det kanske bara hänt alldeles för mycket för snabbt för att jag ska veta vad jag ska börja re i. Jag har träffat Thomas, följt med hans familj till fjällen och USA, cyklat vätternrundan, blivit moster, flyttat ut från högljudda Grenadjär och istället blivit sambo. Cyklat tandemcykel på visingsö, snubblat  runt i skurugata, spelat tvärflöjt på dopp, klättrat via ferratas röda led med syster, surfat på vågorna i Sundsvall, köpt skidor och anmält mig till vasaloppet, sökt skola och nu väntar jag på svar vad som kommer ske i framtiden.

Jag borde berätta så mycket i detalj men jag vet inte när borde blir av.

Så igår gick jag äntligen borta till biblioteket efter jobbet med datorn under armen. För jag tänkte att där finns det inget som kan störa mig och jag kanske kan få ner en historia om den 16:e augusti eller iallafall en lättsam berättelse om fjällen och allt där emellan. Men när orden bara klumpade ihop sig i hjärnan, valde jag istället ut fem ord att sedan bara skriva något om dem, för att ha gjort någon slags nytta på biblioteket.

Så här kommer det!

Solnedgång, träd, rullator, choklad, småbarnsförälder

Jag var ute på min dagliga kvällsrunda, klockan hade hunnit bli strax efter fem innan jag fått på mig ytterkläder och trasslat ner rullatorn från fjärdevåning. Jag borde flytta till en lägenhet på första våning snart, för jag visste ju att jag inte skulle bli smidigare nu. Men jag ville ju inte bo sådär så alla som gick förbi även skulle kunna läsa rätt svar på mitt morgonsudoko jag alltid löste på skrivbordet bredvid fönstret.
Bakom träden skymtade jag en riktigt vacker solnedgång som skiftade från rött, orange till nästan vitt och sen fem nyanser av blått på det. Det kunde nog bli stjärnklart i natt om man så ville se det. Säkert frost imorgon bitti på bilarna också, dem som tillhör de stressiga småbarnsföräldrarna  som inte alls har lust att skrapa rutorna innan lämning på dagis skulle bli av. Deras ungar som brukar ockupera hela hissen framåt eftermiddagen eftersom det tydligen  är antingen för varmt eller för kallt för att kunna gå ut och leka som man gjorde på min tid. Det är förresten endast då jag brukar önska att hissen ska stanna mitt emellan två våningar, men det får man tydligen inte tänka högt, det har min son tydligt klargjort för mig. Så nu mera tänker jag endast sådana tankar för mig själv.
Jag springer så fort jag kan med mina gamla ben och en rullator framför mig för att hinna över övergångstället innan det slår om till rött igen.  Jag hinner precis, innan jag hör dånet av långtradaren dundra förbi på vägen.
Jag öppnar lägenhetsporten och rullar in min rullator, trycker på hissen att komma ner och blir lättförvånad när den också gör det. Har ungarna hittat på andra lekar måntro. Jag åker upp mina fyra vånningar. Rullar in rullatorn och parkerar den fint jämte mina nästintill oanvända vinterkängor. Fick dem i julklapp av sonen som ansåg att man inte kunde gå i gympaskor året om. Men med den där snörningen på skorna som tar nästan en halv dag innan den är avklarad och skon sitter på plats. Så har jag bestämt att jag är gammal nog för att välja själv om jag använder dem eller inte.  Men jag låter dem stå framme ifall sonen och hans familj kommer på oanmält besök, så dem i alla fall kan tro att jag använder skorna flitigt.
Jag lämnar skoproblemen med en fnysning och går sakta in i vardagsrummet, sätter igång Tv:n och slår över till programmet ”Vem vet mest”, placerar mig i den bruna skinnfåtöljen, tar chokladasken som ligger på bordet för att sedan lägga upp fötterna där i stället. Jag menar jag måste ju få ha några dumheter för mig nu när jag hunnit bli så gammal som jag är.

Som att få äta choklad på en tisdag.

Jag ville skriva ner allt jag kände.
Men sidorna blev tomma,
och det kunde inte,
ha beskrivits bättre.
@baraord

Jag ville ni skulle veta varför mina ord vägrat kliva av min ordkarusell och hamna här.
Varför alla tankar och ord bara blivit till en stor trasslig hög.
Där allt bara är kaos i mitt huvud och där jag fortfarande står kvar
med min riktiga hemnyckel i fickan men ingen dörr att låsa upp.

Igår var det dags för årets första dopp i sjön. Det var nämligen Swimrun tävlingen Talludden Open som gick av staplen.
350 m simning snett över Talludden sjön-650 m löpning i skogen-150 m simning runt ön i långanäs och sedan samma väg tillbaka med 650 m löpning och 350 m simning.
17 grader varmt/Kallt i vattnet. Bestäm själv.
Jag tyckte iallafall de var kallt. När startskottet gick och jag hoppade i sjön var jag inte alls beredd på att min kropp skulle reagera så mycket på att det var kallt, då jag inte brukar ha något problem med kallbad. Men jag kan säga att halva första sträckan i sjön hade jag störst fokus på att hitta en normal andning igen, sen fick jag kontroll och farten och kunde fokusera på att simma.

Jag är hon som är i vattnet. (Jag sprang förbi tjejen framför mig i skogen sen)
Och gick i mål på 41 minuter, en fin 4:e plats. (Mitt enda mål med den tävlingen var att komma i mål, så jag lyckades)

Imorgon ska jag cykla och kanske gymma!

Ha det!