Regnbågsblåajag

Jag andas in, jag andas ut. Jag orkar väl inte riktigt, för nu vet jag inte vad jag ska svara eller jo det vet jag. Men är de verkligen rätt egentligen. Rätt eller fel, fel eller rätt. Suck!

Varför börja med sig själv när man kan rädda världen
Jag ska börja med mig själv när ja har räddat världen
Alla vill vi vara hjältar eller kung för en dag
Så vi glömmer vår familj och räddar världen ett slag

http://www.youtube.com/watch?v=iI09Av3Rfh4

Välkommen till Medeltiden!

 Jag skulle nog mest säga att lever och att jag funderar, vad? varför? hur? när????…
Igår var jag i Smögen, i förgår i Falköping och på lördag åker jag tillbaka till Medeltiden.
Men nu är det som ni ser på sista bilden så man kan gå barfota i snön till och med :O

 Så har alltså den där dagen kommit som jag strax efter jul längtade så enormt till, men i mitten av januari hoppades skulle dröja länge innan den kom.
Dagen då jag skulle få packa bilen och åka hem från ödemarken och säsongsjobbet i fjällen.
Två dagar efter julafton tjugohundratolv satt jag i min lilla gröna bil på väg upp till ännu en säsong.
En vintersäsong.
Jag kommer väl ihåg den där jobbiga ångesten jag hade, klumpen i magen som växte ju närmare jag kom, för att sedan försvinna total när jag äntligen stod där framför dörren och försökte med min lediga hand knappa in dörrkoden och öppna för att kliva in. Hur jag möts av två av mina ”kollektivvänner” som direkt bombar med frågor om allt och ingenting och hur man återigen känner att jag trivs ju ganska bra här.
Vi kommer rakt in i jobbet med full fart över nyår för att sedan stänga igen stationen under januarimånad. Då de allra flesta tar sin resväskor och sätter sig på första bästa buss bort från ödemarken för andra äventyr medan jag blir kvar med samma återkommande klump i magen och frågan som ekar i huvudet.

Vad ska jag göra här i drygt tre veckor?

Vad vill jag egentligen.

När sen dessa tre veckor börjar så hinner jag inte tänka på vad jag ska göra eller vill. Jag blir en del i gänget som åker på dagsturer, busar i snön, har långa middagar tillsammans, vinkvällar, ”Så ska det låta”kvällar, jag hinner åka många varv i fem kilometers spåret och gå många promenader med min lånehund Signe. Jag hinner tänka att denna vintersäsong inte får ta slut för fort, för jag vill åka mer, se mer, slänga mig i snön och bara krama om hela fjället. Så mycket inser jag att jag tycker om det.
Men så var det där om att det går fort när man har roligt. Tre veckors ledighet tar slut.
Det blir februari och huset fylls av människor igen, skohyllan blir fullproppade med skor och kylarna fylls på med både grönsaker och öl. Säsongen sätter igång på riktigt och det blir jobb mer eller mindre jämt. De få lediga dagarna jag har tillbringas med slalomskidor, längdskidor eller turskidorna på.
Februari går över till mars och tillslut till april.
Helt plötsligt var jag där, tjugofemte april tjugohundratretton.
Till den där dagen som jag strax efter jul längtade så enormt till, men i mitten av januari hoppades skulle dröja länge innan den kom.Dagen då jag skulle få packa bilen och åka hem från ödemarken och säsongsjobbet i fjällen.
Och nu är det med delade känslor som jag sover min sista natt i Snickerboa, har sagt hejdå till, kollegor, kollektivvänner, snön och fjällen. Det är också nu som jag hoppas att jag tagit rätt beslut så att den där alltför ofta tillbaka kommande klumpen i magen kan försvinna igen.

(några blandade bilder som ni redan kanske sett från säsongen, men min hårddisk ligger redan inpackad i Rey, så de senaste bilderna jag har de får ni se när jag kommer hem)

Tack!

 Sakta men säkert börjar allt packas ner i väskor och plastpåsar från Idrebua, garderoben blir tömd på kläder- kvar ligger bara de som jag ska ha på mig ikväll och dagen jag åker hem. Lådorna med viktiga papper och skräp rensas ut och vissa grejer hamnar i påsar för att plockas hem, annat slängs i den nu överfulla papperskorgen. Bokstäverna i fönstret, gardinerna, vasen med blommorna i, planschen och tavlan med er på packas varsamt ner i en väska som redan är halvfull med kläder. Ur högtalarna spelas en blandning av musik som alltid kommer förknippas med personalhuset. Utanför mitt fönster skiner solen precis så som det varit de allra flesta dagarna denna vinter men snön har smällt bort mycket och snabbt. Fast skidspåren är fortfarande kvar, jag åkte en sista gång för den här säsongen igår bara för att jag kunde. Nu sitter jag på sängen med datorn på huvudkuddarna och högtalarna har jag satt på högsta volym i någon form av slutpepp. Jag borde fortsätta packa de sista för idag och försöka hänga upp de där 70tals-orange gardinern som hängde här när jag kom och göra rummet högst opersonligt igen. Så att det blir som jag aldrig någonsin har bott här.

Klockan har precis slagit över till 05.18 och för två timmar sen slutade jag mitt sista pass här. Kanske också ett av min längst, då jag började klockan 14.00 och slutade klockan 03.00. Vi slutade iallafall på topp med ett trevligt bröllop. Och de senaste två timmarna  har jag och de andra två som var kvar suttit i allrummet och ”firat” vår sista kväll……Eller firat och firat vi drack vin alternativt öl och jäspade ikapp efter som alla tre hade lyckats få till ett lagom långt arbetspass på minst 13 timmar…
Så nu när jag ska sova är det första gången jag måste dra ner rullgardinerna för att få lite mörker på rummet. Men jag är iallafall glad fast nog mest trött. Så Godnatt!

 Jag borde ha somnat för längesen, jag hade lovat mig själv att jag skulle lägga mig tidigt istället för några timmar efter tolvslaget. Men så har det varit en sådan där dag igen, då tankarna bara snurrat runt, fjorton varv i sekunden och jag frågar mig själv vad ska de bli av mig? Vad ska jag göra?

Magen har dragit ihop sig till en tung boll och jag får inte ut den – bort den. Jag får svårt att andas, det är som om luften tar slut precis runt mig, jag öppnar fönstret på vid gavel men det är bara mörkret som kommer mig närmare. Så jag andas ut och väntar på ett svar-men jag får inget och det-spelar- ingen- roll, hur hårt jag biter mig själv i läppen, jag kommer inte få ett svar i natt heller. Och jag borde ha somnat för längesen, jag hade ju lovat mig själv det.