Även vackra sagor har ett slut.
Får jag pausa, trycka på rew och spola tillbaka nio månader. Börja om och återuppleva samma äventyr igen. Återigen känna klumpen i magen när man kliver av bussen, på en mer eller mindre nedlagd hållplats, nervöst hitta en taxi som ska ta en till något man bara sett på ett flygfoto, men inte har en aning om hur det ser ut i verkligheten. Bli avsläppt vid ett av det gula husen, bli visad in till sitt nya hus, se köket, tjejerna som sitter i soffan, se sitt rum. De rum som blir ens hem för nio månader.
Vad jag önskar att man kunde stanna tiden, spola tillbaka och få återuppleva allt igen. Men tiden kommer aldrig igen, däremot kommer alltid minnena finnas kvar. De kommer jag aldrig släppa taget om. För det här är det bästa året som jag någonsin har varit med om.
Får jag pausa trycka på rew?
Uppleva första frukosten, första träffen med sin nya klass, första skoldagen och första lektionen. Får jag uppleva första grillkvällen, första festen i måndaxrummet, första efterfesten i vårt kök, första kvällen på bryggan och första gången jag kände att dessa tre kommer jag hålla hårt om.
Får jag trycka på rew och återuppleva alla dessa lördagsmorgnar som jag smyger ner till köket, flyttar muggen med en snus i till diskhon, betraktar gårdagens bravader, ser de höga öltornen, halvfulla lådvinen, urdruckna ölen, tomma vodkaflaskorna och de kletiga bordet. Veta att alla andra sover, alla utan jag. Själv få städa upp delar av efterfesten. Tänka tillbaka och inse att det var en fin fest, lika fin som alla andra vi har haft här tillsammans.
Jag vill bara trycka på rew.
Snart kan jag inte längre smyga ner till vårat kök på lördagsmorgonen, för snart bor vi inte kvar. Alldeles för snart. Kan jag inte bara få pausa ett tag och sen trycka på play när jag känner mig mer redo? För just nu är jag inte redo alls.
Efter nio månader på Hampnäs utan varken, rewknapp eller pausknapp så vet jag i allafall en sak säkert, och det är att jag inte ångrar för en sekund att jag valde att sätta mig på tåget åka 80 mil upp för börja mitt år här på Hampnäs Folkhögskola. Man kan bara inte ångrar ett så förbaskat bra år. Så jag ångrar det inte, för en sekund. Tack vare Hampnäs fick jag bland annat chansen att träffa fin fina flickor, som jag har kunnat dela precis allt med. Flickor som jag aldrig någonsin kommer glömma.
Men varför gick tiden så fort? Varför sprang den iväg, när vi hade det som allra bäst?
Varför får jag inte pausa och spola tillbaka i tiden?
Kan man inte det?
