Så har alltså den där dagen kommit som jag strax efter jul längtade så enormt till, men i mitten av januari hoppades skulle dröja länge innan den kom.
Dagen då jag skulle få packa bilen och åka hem från ödemarken och säsongsjobbet i fjällen.
Två dagar efter julafton tjugohundratolv satt jag i min lilla gröna bil på väg upp till ännu en säsong.
En vintersäsong.
Jag kommer väl ihåg den där jobbiga ångesten jag hade, klumpen i magen som växte ju närmare jag kom, för att sedan försvinna total när jag äntligen stod där framför dörren och försökte med min lediga hand knappa in dörrkoden och öppna för att kliva in. Hur jag möts av två av mina ”kollektivvänner” som direkt bombar med frågor om allt och ingenting och hur man återigen känner att jag trivs ju ganska bra här.
Vi kommer rakt in i jobbet med full fart över nyår för att sedan stänga igen stationen under januarimånad. Då de allra flesta tar sin resväskor och sätter sig på första bästa buss bort från ödemarken för andra äventyr medan jag blir kvar med samma återkommande klump i magen och frågan som ekar i huvudet.
Vad ska jag göra här i drygt tre veckor?
Vad vill jag egentligen.
När sen dessa tre veckor börjar så hinner jag inte tänka på vad jag ska göra eller vill. Jag blir en del i gänget som åker på dagsturer, busar i snön, har långa middagar tillsammans, vinkvällar, ”Så ska det låta”kvällar, jag hinner åka många varv i fem kilometers spåret och gå många promenader med min lånehund Signe. Jag hinner tänka att denna vintersäsong inte får ta slut för fort, för jag vill åka mer, se mer, slänga mig i snön och bara krama om hela fjället. Så mycket inser jag att jag tycker om det.
Men så var det där om att det går fort när man har roligt. Tre veckors ledighet tar slut.
Det blir februari och huset fylls av människor igen, skohyllan blir fullproppade med skor och kylarna fylls på med både grönsaker och öl. Säsongen sätter igång på riktigt och det blir jobb mer eller mindre jämt. De få lediga dagarna jag har tillbringas med slalomskidor, längdskidor eller turskidorna på.
Februari går över till mars och tillslut till april.
Helt plötsligt var jag där, tjugofemte april tjugohundratretton.
Till den där dagen som jag strax efter jul längtade så enormt till, men i mitten av januari hoppades skulle dröja länge innan den kom.Dagen då jag skulle få packa bilen och åka hem från ödemarken och säsongsjobbet i fjällen.
Och nu är det med delade känslor som jag sover min sista natt i Snickerboa, har sagt hejdå till, kollegor, kollektivvänner, snön och fjällen. Det är också nu som jag hoppas att jag tagit rätt beslut så att den där alltför ofta tillbaka kommande klumpen i magen kan försvinna igen.
(några blandade bilder som ni redan kanske sett från säsongen, men min hårddisk ligger redan inpackad i Rey, så de senaste bilderna jag har de får ni se när jag kommer hem)
Tack! 