Regnbågsblåajag

Vikter efter vikter läggs på skivstången, hon jobbar på, jag tittar facinerat på. Ser hennes kämparglöd, hennes blick som säger jag tänker inte ge upp. Samma blick som säger till mig att du får inte ge upp, du kan en till, du fixar det. Hon peppar när det är min tur. Säger allt det där man vill höra, för att känna att man kan kanske klarar en till. Som gör att man testar och kanske klarar det också.

Hon hade redan från start, tyngre vikter, orkade hålla ut längre på löpbandet och i plankanposition. Jag såg upp till henne då, ville också kunna klara samma vikter, orka springa lika länge på löpbandet och hålla plankanpositionen lika länge.

Hon är min förebild inom träningen. Det är hon jag ser upp till, vill bli som. Vill bli lika stark som. Jag är inte på samma nivå än, kanske blir jag det någongång. 

Men just nu är jag bara glad och stolt över mig själv att jag lagt på några extra kilo på hantlarna, att jag orkar springa mycket längre än jag gjorde i början av skolstarten och att jag kan hålla plankanposition nästan lika länge som hon. Jag har kommit en bra bit på väg. Men jag vet också att jag aldrig skulle varit där jag är nu om jag inte träffat Lovisa.

Det är tack vare Lovisa som förebild och som min ”personliga tränare” under hösten och vintern som jag har lyckats. Hon peppar mig varje dag, vid varje gympass står hon vid skivstången och när jag kämpar pushar hon mig och gör så att även jag tror att jag kan.

Och det bästa av allt är, att hon verkar ha rätt.

Så mitt tips!

Hitta en förebild någon som du ser upp till. Det kan vara en kändis, tjejen på ica, grannen, brodern eller han vid vikterna på gymmet. Någon som gör att du vill fortsätta kämpa. Allra bäst vore ju om man får sådan tur som jag och hittar sin egna ”personliga tränare”. Och våga tro på dig själv, våga chansa och våga misslyckas.