Hon är den typiske, en i mängden.
Hon springer ner för rulltrappan, stämplar sitt kort, tar en metro och springer vidare mot pendeln- som bara några hundradelssekunder senare stänger dörrarna och åker mot Stockholm Central. Hon sätter sig på en ledig plats och öppnar tidningen. Läser och snorar.
Arton minuter senare knuffar hon sig ut från pendeln, bråttom-bråttom hon bara måste komma först. Zick-zackar mellan folkklumparna, stämplar sitt kort och springer ner för trapporna för att hon ska hinna med tåget som går mot Hässelby. Det är precis att hon hinner hoppa på innan den röda lampan blinkar och dörrarna stängs. Två stationer senare kliver hon av, skyndar sig förbi alla, i hennes ögon långsamma människor- hon hinner både irritera sig på mamman som breder ut sig med sina barn och på den kortväxt gubben med käpp som båda går alldeles förlångsamt enligt henne. Hon köper en kaffe på vägen och skyndar till sitt.
Och vet du vad det värsta är?
Det är att hon tjejen,- en i mängden, till viss del är så himla lik mig..
Hur kunde det bli så?