Under mina 58 dagar i Likoni, Kenya så hann jag både älska och hata de landet och människorna, rensa mängder med ris och bönor, ligga med antibiotikadropp på ett litet sjukhus, åka pikipiki, matatus och tuctucs. Betala överpris på allt, sola, bada, få onaturligt stora myggbett, turista i Mombasa och åka på safaritur. Tvätta kläder, diska, hjälpa barnen med läxor, rätta böcker i babyklassen, dricka te (som smakade som avloppsvatten) bränna mig i solen, prata engelska, titta på soluppgången med volontärvänner, mjölka kon Lucy och sälja mjölk med ”cowboy”. Köpa frukt på marknaden, bjuda alla barnhemsbarnen på bio, äta smakrik mangos, känna sig ensam vit på gatan och äta bönor och ris två gånger om dagen fem dagar i veckan. På mina 58 dagar i Kenya hann jag också längta hem men de viktigast av allt så hann jag inse att jag KAN.
KAN VILL VÅGAR
När jag nu har hunnit vara hemma i drygt en månad, så känner jag att jag, tror mer på mig själv och vet nu att bara jag vill så kan och vågar jag. Om jag kan så vågar och vill jag. Bara jag vågar så vill och kan jag.
Om 54 dagar så ska jag återigen bevisa för mig själv att jag kan, bara jag vill så kan och vågar jag. Jag anmält mig till ett triathlonlopp, jag har aldrig innan simmat långt i Östersjön, cyklat mer en 4 mil i sträck eller sprungit milen. Om 54 dagar så ska jag göra allt de där efter vartannat och jag ska bevisa att jag kan. Jag ska bevisa för alla som inte tror att jag kan att de hade fel…Inklusive mig själv.
KAN VILL VÅGAR VILL VÅGAR KAN VÅGAR VILL KAN
KAN
VILL
VÅGAR
Tack Kenya. För att du lärde mig betydelsen av orden och viljan att våga. Men även viljan att våga misslyckas och kunna resa mig upp efter varje fall, borsta av byxbenen och springa vidare som om ingenting har hänt.
#KANVILLVÅGAR