Regnbågsblåajag

 I Somras efter min egna student skrev jag denna, i brist på annat att göra. Den är varken genomtänkt eller rättad, men så här blev den. ikväll ska jag på en sen julfest

I somras var det ett himla stoj på stan, ungdomar som sjöng, skrek och tutade. ”för vi har tagit studeeenteeeen, fy fan va vi är bra”. Lastbilar och traktorer som var smyckade med björkris,ballonger i alla regnbågens färger åkte runt på stan. På flaket stod vi, sommarmusiken dunkad ur högtalarna, som killarna hade kopplat in kvällen innan. När en traktor åkte förbi ett skyltfönster såg man det väl kladdade lakanen, texter som hade med klassen att göra, texter om ingenting. Studenter på flaket i vita tunna kläder och mössa på huvudet, de skrek: för vi har tagit studeenten fy fan va vi är bra!

Mitt bland alla dessa underbart glada människorna skymtade jag mig själv. Stående på flaket, vita kläder och studentmössa! Jag sjöng med i deras glada sånger och log men helst ville jag hoppa av flaket, vrida tillbaka klockan ett par år och få börja om livet.

För vad fanns kvar nu?

När jag slutat skolan har jag inget jobb inga tankar om vad jag vill, och det gäller de flest i min klass men ingen verkade ha kommit så långt i deras tankar utan de verkade så glada över att skolans slit äntligen var slut, att nu skulle komma till friheten!

Men vilken frihet?

Det var ju nu som man på riktigt skulle ta ansvar för sin handlingar, tänka på sin ekonomi, jobba mellan 07-17, måndag till fredag, om man nu hade sådan tur så att man hade ett jobb. Livet kanske inte skulle bli så perfekt, fritt och fint! Det var om ett år man skulle inse hur bra man hade de innan man kom ut i verkligheten.

Kanske alla på flaket visste detta men aldrig ville ta upp de ämnet, ville tänka på annat och glömma de jobbiga, för om det inte skulle tänka på det så kanske promblemen skulle försvinna. För just idag där på flaket var det ingen som hade en allvarlig min mer än jag. Men jag försökte. Så jag log och sjöng: För vi har tagit studenten, fy fan va vi e bra!

På flaket med vita tunna kläder och studentmössa sjöng jag. För vi har tagit studenten, fy fan va vi e bra!

För ett par veckor sen skrev jag om att jag föröskte hitta inspiration till en novell som jag tänkte skicka in till p4:as novelltävling. Jag hade jättesvårt att komma på vad jag skulle skriva om, det enda jag visste och de enda kravet jag hade på mig själv då var att jag skulle hinna på en vecka. Så kanske blev det inte det bästa jag gjort men huvudsaken var ju att komma på ideén, skriva och skicka in på mindre än en vecka och det lyckades jag med. Här kommer min novell, i tävlingen heter den bara ”ensam”, men jag bytte namn på den till”ett rop på hjälp”.

Du som läser kom gärna med possitiv och negativ kritik.

Ett rop på hjälp

Porten slår igen bakom mig och jag möts av en kall vindpust, stora blöta regndroppar faller på min kind. I parken gungar en mamma med sina barn och i huset på andra sidan gatan sitter en pappa och spelar spel med sin son, däremellan går jag. Ensam. Regnet har bildat stora pölar på marken och några ungar längre ner på gatan hoppar i varsin vattenpöl så att vattnet rinner innanför stövlarna.

Ett par med en barnvagn går raskt förbi mig, säkert är de på väg hem, vill inte låta barnet bli blött och sjukt. Själv bara går jag, utan något slutmål. De enda jag vill, är att få en liten stunds andrum. Allra helst vill jag bara fortsätta framåt och aldrig mer vända tillbaka. För jag vet vad jag kommer mötas av. Ensam i en stor värld, där alla vet men ingen vågar agera. Vill inte ta på sig ansvaret för problemet, blundar för det som är sant och hoppas att det ska bli bättre nästa gång de öppnar ögonen. Men så är det inte. Så kommer det aldrig att bli.

Denna dag för fem år sen var dagen då mitt liv började brytas samman. Dagen då allt kollapsade. När mamma kom hem från sitt jobb, var pappa redan hemma. Först pratade de lugnt, sedan höjde de rösterna och ju längre de pratade desto högre blev samtalstonen, till slut så skrek de. Pappa försvann in i sovrummet och mamma föll ihop på golvet med händerna för ansiktet. Hon grät. Själv stod jag i trappan. Ensam. Pappa hade hittat en annan. Han tänkte lämna oss. Jag försökte få honom att förstå att jag inte skulle klara mig själv. Jag bad för hela mitt liv att han skulle stanna för min skull, men han svek mig, han gjorde mig illa och det värker fortfarande. Det sista han sa dagen då han stack var:”Du är stor nu, du klarar dig gumman”.

Första året utan pappa var ingen större skillnad, vardagen rullade på utan varken några uppgångar eller nedgångar. Mamma kanske inte var som hon var när jag var yngre, kärleksfull och snäll men hon var ändå en mamma. Det var hon som diskade, städade, tvättade och jag fick bara vara det barn jag faktiskt var. Men någonting förändrades hos hennes, hon började tappa greppet om verkligheten. I början smög hon med det, försökte få det att se ut som om hon mådde bra. Så att jag inte skulle se, förstå, vad hon pysslade med, och hata henne. Men jag såg allt. Även fast jag så gärna hade blundat. Allt eftersom tiden gick blev det värre och värre och jag fick ta över mer och mer av ansvaret, så småningom var det jag som ensam diskade, städade, tvättade. Jag slutade vara det barn jag faktiskt var.

Fem år. Idag är det exakt fem år sen den dagen då pappa stack. En tår faller ner på min kind. Gud, varför lät du mig aldrig vara barn? Varför var jag tvungen att växa upp redan som nioåring. Varför lämnade du oss pappa, för att sedan aldrig mer höra av dig?

Mörkret har lagt sig och jag närmar mig lägenheten där jag bor. I parken gungar fortfarande mamman med sina barn och pappan spelar spel med sin son. Jag öppnar porten till trappuppgång 17D, tänder lampan och går upp mot andra våningen. Bredvid dörren med skylten S. Jansson sitter en kvinna ihopsjunken, bredvid henne ligger ett paket cigaretter och hon stinker alkohol. Jag tittar på henne, vill så gärna bara gå förbi, lämna henne där och slippa känna att hon tillhör mig. Men livet är inte så.

Jag tar henne under armen och öppnar dörren. Möts av stanken från hennes spyor, alkohol och cigarettrök.

Jag tittar ut genom fönstret, ser mamman ta med sig sina två barn in i trappuppgången mittemot, jag hade lika gärna kunnat vara en av dem, men jag är här, och jag torkar upp spyorna från min alkoholmissbrukande mamma.