Regnbågsblåajag

Om jag ändå kunde vrida tillbaka klockan och säga stopp, ni får inte åka, absolut inte nu. Jag kommer sakna er resten av livet! Om jag hade fattat vad som höll på att hända, istället för att bry mig om honom, kanske jag inte behövt gå på eran begravning redan nu, i allafall inte med dåligt samvete om att jag inte ens försökte stoppa er. För jag försökte inte ens.

Det var midsommarafton, vi hade båda fyllt arton år och var på fest i en stuga ute i skogen. Egentligen bara några kilometer hemifrån. Musiken hade dunkat högt när vi kom dit, balkongdörren hade stått på glänt, i trädgården hade några grabbar satt i gång i grillen. Där hade vi börjat, öppnat vår första cider för kvällen. Skålat och lovat varandra att detta skulle bli en kväll att minnas, att vi skulle ha roligt tillsammans. Jag hade varit tveksam, för det var inte bara du och jag som kommit tillsammans till festen. Du hade din pojkvän med dig. Det var inte så att jag inte tyckte om honom det var bara det att jag inte ville hamna själv när du var med Jonas.

Men det kanske var det jag minst skulle ha oroat mig för.

När maten blivit uppäten och det börjat bli kallt ute, tog vi varandra i handen och sprang in. Fyllde på våra vinglas, bytte skiva i cd-spelaren, höjde ljudet för att förbättra den egentligen redan höga stämningen. Du och jag dansade, drack mer, log. Och just då trodde jag faktiskt det skulle bli en bra kväll. Jonas dök bakom din rygg, omfamnade dig. Jag log för jag insåg då att ni var så fina ihop. Att det kändes som om ni skulle kunna hålla ihop hela livet.

Jag kramade din hand och gick ut i köket, öppnade kylskåpet, plockade ut vår vinflaska, fyllde på mitt glas. Runt köksbordet satt några av grabbarna, det fanns en stol ledig så jag slog mig ner. Vi diskuterade ”viktiga” saker såsom, vilket som var godast öl eller vin, vilken dansstil som var hetast, vem som faktiskt varit fullast på förra festen. Jag vet inte om vi kom fram till något. När jag satt där var inte diskussionen viktigast egentligen utan att jag satt jämte Rasmus. Rasmus som hade varit huvudrollen i mina drömmar om nätterna det senaste veckorna, Rasmus som varit anledningen till att jag börjat intresserat mig för fotboll och suttit på läktaren under de senast matcherna där han varit med. Rasmus, som gjorde att mitt hjärta bultade extra snabbt just då.

Jag drack vin och du drack öl. De andra grabbarna hade lämnat oss kvar vid köksbordet, de skulle leta efter mer att dricka. För det kunde väl inte redan var slut. Du och jag satt kvar ett tag, tittade varandra djupt i ögonen och log. Jag tog din hand, reste mig upp vinglade till lite grann, drog dig upp ur stolen sen gick vi sida vid sida in till vardagsrummet. Vi dansade tätt tillsammans och just då var det bara dig jag såg, bara dig jag hörde.

Vi verkade inte ens märka att det andra grabbarna just då höll på att riva hela huset för att det letade efter mera dricka. Kunde verkligen alla flaköl redan vara slut. Tydligen missade vi även diskussionen som de haft om hur de skulle göra nu, det kunde ju inte sluta festen så här. Sedan hade de kommit fram till det enda bästa alternativet. Vi två hade också nickat med och sagt att det var en bra idé. Så mycket hade ju ingen druckit ännu, så att det skulle vara någon fara.

Om jag ändå kunde vrida tillbaka klockan och säga stopp, ni får inte åka.

Men jag sa inte stopp, jag pussade er på kinden, sa att jag ville minst ha fem cider till och att pengarna skulle ni få när vi kom hem nästa dag. Men det blev ingen nästa dag, inte för er. Om jag bara kunde vrida tillbaka klockan och säga stopp, åk inte, ni får inte. Jag kommer sakna er resten av livet!

Don´t Drink and Drive