När klumpen i magen växer och

 paniken säger nej!

Jag kan inte.

Det är precis så jag tänker när jag står sist i kön för att ta knappliften upp i backen, de andra åker före. Jag backar ur kön, säger till grabben bakom, att ”du kan gå före, jag ska inte åka”. Känner klumpen i magen växa sig ännu större, den har bara ökat i storlek ju närmare jag kommit denna dagen.

Jag kan inte.

Hinner bara börja tänka, att du får inte börja gråta, förrens jag känner det blöta tårarna rulla ner för kinden. Panik. Jag kan inte. Tar ett krampaktigt tag om stavarna, överväger att lämna tillbaka skidorna och börja gå tillbaka hem.

Men dem hinner stoppa mig. Hjälper mig en bit upp i backen, förklara, visar och hjälper. Jag torkar tårarna, tar ett djupt andetag och försöker. Ler när jag inser att det går. Helt plötsligt är jag påväg upp med knappliften, jag kommer av – kanske är jag inte vackrast i världen just då- men jag kommer av. Åker sakta ner för backen, glider fram till knappliften och åker upp igen.

Några timmar senare, och två superduktiga och snälla privatlärare, så åker jag ankareliften upp med de andra. I den stora backen. Glider snyggt av längst upp. Tittar ner och inser att även jag kan. Solens sista strålar når min kind och torkar upp det sista spåret av salta tårar.

Kan jag, kan du!

Tack för hjälpen!

Coldplay- Fix you

Varje år, samma dag, samma sak

Mitt skåp ekade tomt, inte ens ett gammalt kvitto fanns där inne, som kunde tyda på att det faktiskt var någons skåp. Men det var tyvärr mitt. Medan hennes alltid var mer än överfullt. Hon fick både blommor och små röda hjärtkort. Var det i någons skåp det fanns, så var det i hennes.

Varje år, samma dag, samma sak.

Det var rutin för henne och det verkade inte betyda någonting. Alla små röda lappar med snirklig text som beskrev henne på bästa sätt, alla olika sorters blommor, alla kramar. Hon log inte ens när hon läste, luktade inte ens på blommorna, tackade inte ens. Hon stoppade ner allt i väskan och fortsatte dagen som om ingenting hade hänt. Men kanske hon tackade och kanske det värmde hennes hjärta att varje år få bekräftat att det fanns personer som älskade henne, avgudade och önskade att det skulle bli de.

För mig hade det betytt allt, jag hade fått bekräftelse på att folk faktiskt såg mig, att det kanske tyckte att jag var snäll eller rolig eller söt eller bara någonting annat än osynlig. Men jag förblev osynlig. Jag och många med mig. Vi var lika osynliga om inte mer just den här förbannade dagen. Den skulle vara så fin, så jävla äckligt röd.

Det här skulle vara en speciell dag, men varför? De som visste det var populära fick ännu mer uppmärksamhet och dem som inte var det sjönk ner ännu längre.För dem växte ångesten och klumpen i magen mer än någonsin, just den här förbannade dagen. Dagen som kallades Alla hjärtans dag. Den där mysiga dagen, med egen gjorda kort med fina ord på, dagen med rosor, dagen med massa kramar. Dagen för dem som betydde något. Dagen som var så äckligt röd.

Varför kallar vi det alla hjärtans dag, när det ändå bara är vissa hjärtans dag?