Regnbågsblåajag

Gör det du också!

http://bevingadeord.friends.se/a8a60b

Så satt man här i sängen med laptopen i knäet, i min egen lägenhet. Stadsbo.
Kanske är de det man ska kalla mig nu, efter en hel helg av kånkandes upp och ner från barndomsrummet till nya lägenheten i staden E.
Jag har alltid sagt att jag aldrig någonsin ska bo i denna stad. För allt som oftast så har jag tyckt jag så illa om den så jag bara kan spy på staden E. Men nu blev det visst aldrig, för här sitter jag i en etta i gamla stan i staden E. Och vet faktiskt inte alls när eller vart de bär av nästa gång.  Förhoppningsvis dröjer de ett tag innan jag flyttar igen, för är de något man inser när man flyttar så är de ju att man äger alldeles för mycket prylar….

Vi hörs snart igen!

Under mina 58 dagar i Likoni, Kenya så hann jag både älska och hata de landet och människorna, rensa mängder med ris och bönor, ligga med antibiotikadropp på ett litet sjukhus, åka pikipiki, matatus och tuctucs. Betala överpris på allt, sola, bada, få onaturligt stora myggbett, turista i Mombasa och åka på safaritur. Tvätta kläder, diska, hjälpa barnen med läxor, rätta böcker i babyklassen, dricka te (som smakade som avloppsvatten) bränna mig i solen, prata engelska, titta på soluppgången med volontärvänner, mjölka kon Lucy och sälja mjölk med ”cowboy”. Köpa frukt på marknaden, bjuda alla barnhemsbarnen på bio, äta smakrik mangos, känna sig ensam vit på gatan och äta bönor och ris två gånger om dagen fem dagar i veckan. På mina 58 dagar i Kenya hann jag också längta hem men de viktigast av allt så hann jag inse att jag KAN.

KAN VILL VÅGAR

När jag nu har hunnit vara hemma i drygt en månad, så känner jag att jag, tror mer på mig själv och vet nu att bara jag vill så kan och vågar jag. Om jag kan så vågar och vill jag. Bara jag vågar så vill och kan jag.

Om 54 dagar så ska jag återigen bevisa för mig själv att jag kan, bara jag vill så kan och vågar jag. Jag anmält mig till ett triathlonlopp, jag har aldrig innan simmat långt i Östersjön, cyklat mer en 4 mil i sträck eller sprungit milen. Om 54 dagar så ska jag göra allt de där efter vartannat och jag ska bevisa att jag kan. Jag ska bevisa för alla som inte tror att jag kan att de hade fel…Inklusive mig själv.

KAN VILL VÅGAR VILL VÅGAR KAN VÅGAR VILL KAN

KAN
VILL
VÅGAR

Tack Kenya. För att du lärde mig betydelsen av orden och viljan att våga. Men även viljan att våga misslyckas och kunna resa mig upp efter varje fall, borsta av byxbenen och springa vidare som om ingenting har hänt.

#KANVILLVÅGAR

Från med nu och cirka två månader frammåt så kommer jag försöka att blogga någongång ibland på www.mzungu.devote.se Tryck HÄR så kommer du dirkekt till min ”nya” ReseBlogg.

Mzungu betyder vit/Europeé på swahili och det är ju precis det jag är. En vit människa i Kenya!

Jag åker i morgon och de ska bli häftigt men också läskigt. (det vore konstigt annars) Men förhoppningsvis så kommer jag hem med så mycket mer kunskap och erfarenhet. Men redan nu har jag bevisat för både mig själv och många andra att jag visst kan och att jag visst vågar. Jag är ganska modig ändå Eller hur?

På mobilen har jag skaffat mig en app som räknar ner mina dagar.
13 dagar kvar.
Nyss var det tre månader och jag hade klickat på ”skicka anmälan” efter många
tankar fram och tillbaka, upp och ner, vad är rätt och vad är fel. Men mest kanske jag hade frågat míg själv- vågar jag verkligen de här? Är de verkligen jag?
Och de enkla sjävklara svaret var ”Ja”.
Jag kan, jag vill och jag vågar.
Det är mycket som jag inte har kunnat, inte velat och inte vågat, ni som känner mig väl, känner också till dem orden. Kanske var det just av den anledningen familjen runt om mig undrade vad jag höll på med och varför jag hade fått denna idé nu.
13 dagar.
Men ideén kom inte nu, den kom för många år sen, egentligen har den kanske alltid funnits där. Drömmen om afrika, om Kenya. Landet långt långt borta, som skiljer sig från våran värld. I Landet där det inte alls är självklart att du växer upp med dina föräldrar och med tak över huvudet, där du inte med självklarhet kommer gå i skolan när du har åldern inne, få mat när du är hungrig och få vara de barn du faktiskt är.
Landet Kenya.
Som också har eldsjälar som vill hjälpa, trots att det kanske inte har råd, som startar organisationer och hjälper små barn bort från gatan för att ge dem mat, kärlek och kunskap. Människor som Jessy. Child of Mercy, barnhemmet i slummen, en våning upp,  min hemstad för åtta veckor.
Jag har väntat, längtat och samlat mod för att våga. Och om 3 minuter kommer min app på mobilen slå över från 13 till 12 dagar och jag kommer ännu närmare min resdag då flyget lyfter från Landvetter. Jag förbereder mig, tar djupa andetag, smygövar på min engelska och swahili all vaken tid och just nu längtar jag bara på att dessa väntans dagar ska vara över.
För nu vet jag.
Jag kan, Jag vill och Jag vågar.

Det hade blivit den 31:e december, det var nyårsafton 2013-2014 och vi hade alla samlats i den lilla lägenheten i staden som betyder så mycket för oss alla. Vi samlades redan på mitt på dagen och hann med en lång gofika. Precis som då.

Vi gjorde iordning oss, maten och dukade upp bordet för att äta trerätters middag när kvällen kom. Skålade, skrattade, va precis som då, tittade på våran nostalgifilm, pratade med theresia i telefon och önskade att hon var hos oss, spelade spel och förlorade men log ändå. Vi plockade fram champangeglasen, öppnade våra mouserande viner och fyllde på glasen för att sedan stå på balkongen, se 2013 slå över till 2014, fyrverkerier, frusna fingrar och leende vänner. Någon sa, att så som man är vid tolvslaget så kommer hela året att förbli. Och jag stod med fina, äkta vänner och hade till och med hunnit gå på toa innan tolvslaget-vilket måste betyda att mitt år kommer bli bra
När vi sedan hade druckit upp tyckte någon att vi borde gå ner till nattklubben och dansa de sista två timmarna de hade öppet. Ena halvan hängde på, jag var en av dem som i armkrok tog mig ner för den glashala vägen utan att trilla en enda gång.
Väl inne på MerryCan dansade vi fuldans och jag lyckades få till två helt skillda ragg utan att ens försöka, men kanske är de då man lyckas som bäst. När man på riktigt är glad trots att man känner att outfiten och make-upen egentligen inte alls är gjord för nattklubbsmiljö och man diskret försöker svälja snorklumpen som fastnat i halsen.

Första dagen på året 2014, började vi med en lång tretimmars frukost med diskutioner om livet, om vad som är rätt och vad som är fel. Sen fick vi bråttom och var tvugna att springa genom örnparken för att hinna med bussen ut till underbara, vackra Hampnäs. Vi köpte gofika på ica, gungade på dubbelgungan som om vi vore små barn, vi tittade in genom fönstret i huset som då var vårt och fikade utanför kåtan, för att sedan ta bussen tillbaka in till Övik och krama om varandra och säga vi ses snart igen!

Delar av mitt hjärta kommer alltid vara kvar i Övik- i staden som jag träffade min andra familj. För ni är min familj, och hos er får jag vara som jag är och ändå känna att jag är omtyckt. <3 Ni är det finaste som finns. Hampnäs!

Å Så va 2013 slut, här kommer  två collage bilder på höjdpunkter!
Det är Grövelsjön, Loke konsert, Medeltidsdag, Skåne besök, Bråvalla Festivalen, Myra, Potatisplockning, Dansshowerna, Alla timmar på gymmet, Midsommarafton och sist men inte minst de bästa nyårsfirandet på länge. 

(Förhoppningsvis kommer de ett längre inlägg om tre timmars frukostarna, gungorna och kvart i två raggen )