Regnbågsblåajag

Under vår resa till Alanya, han vi även med två helt olika men fantastiska utekvällar. Mat på två olika restauranger med helt olika stil, den ena ”Mango” var det dansade och spexiga servitör vi fick uppleva, flairing med flaskor och en god Strawberry daiquiri. Motsatsen till Mango blev den andra restaurangen med stilren inredning och jättebra mat. Vi hann med en lång dag ute på Brother five:s båt, med sol och bad mitt ute på det vågiga havet tillsammans med vad de ansåg som skandnavier, vi skulle nog kallat dem för tyskar. Vi fick uppleva en turkisk afton alá vårt hotell Babaoglu med mat och underhållning av några dansare och en rolig kille som gick på glas och sa de enda ord han ansåg att vi svenskar sa ”Herregud”. Vi drack te på bazar och gjorde dålig prutningar. Vi åkte buss upp till borgen som dem placerat lite fint i Alanya, klättrade på muren och på en stege som höll, som tur var. Tittade på utsikten och på solnedgången, klappade en apa i blöja och tog bussen ner därifrån. Vi drack en gratisdrink på Zorro och fick en servettros av servitören plus en lite blomma som han snodde från blomkrukan jämte oss. Vi fick egoboostar alá turkiet med allt vad det innebar, komplimanger för de blå ögonen och sommarens musikplågor på repeat. Vi har hunnit med sena hemkomster till Hotellet, och trevlig söt personal som fjäskat för oss. Bus på rummet, träning och spaning på intressanta grannar. Sett solnedgång och soluppgång, ätit äcklig tomatsås, god glass, jättestora och jättegoda kakor och massa melon.

Tillslut var det bara hemfärd kvar, en vecka var alldeles för lite, två veckor hade varit mycket bättre. Men resan hem blev i allafall 8 timmar längre då inga flyg varken fick landa eller lyfta på grund av regnoväder. Men hem kom vi tillslut lite brunare än innan och med massa härliga och kanske mindre härliga minnen från vackra fantastiska Alanya.

Man brukar ibland säga att ett skratt förlänger livet!(du känner igen det va?) Om det är så att det stämmer, då har vi nog båda förlängt våra liv med ganska många år, kanske decennier.

Efter en vecka i turkiet utan att ha bitit på naglarna, bestämde jag mig där på flygplatsen i väntan på flyget att det var färdig bitet fram till den 24 december iallafall. Så nu är det bara se om jag klarar av det också! Men än så länge är jag possitivt överraskad för jag har inte bitit något. Det är såå kul, att jag har ”långa” lillfinger naglar, man ser lixsom vitt på dem. Det händer inte mig annars. Fina naglar = .
(okej, dem kanske är det fulaste du skådat på länge, men jag jobbar på att de ska bli fina där innan jul….man ser iaf lite vit längst ut.)

Är det typiskt för dig med Lovisa, att bara gå på magkänsla? För det är tyvärr lite så jag brukar göra och det brukar inte i vanliga fall sluta så bra.

Nu hade vi gjort precis likadant, tydligen lär man sig inte av sina misstag. Och vi kunde inte ens komma överens om vilket håll vi hade börjat gå åt när vi lämnade hotellet, och vad,vad det hotellet hette?! Det var som det var.
Vi hade gått ut för att upptäcka Alanya, natten var ung och hela staden var vaken och vi var vilse utan varken karta eller hotellnamn. Men inte ska man drabbas av panik, om vi absolut inte skulle hitta hem så var det ju bara ta en av alla taxis som köade längs vägen. Vi hade ju faktiskt all tid i världen att gå där, leta oss fram, men vi visste verkligen inte alls vart vi var, så tillslut när vi virrat runt ett tag hittade vi några svensktalande som försökte övertala oss om att åka med deras båt under en av våra dagar på semestern, vi lovade att komma tillbaka om dem ville hjälpa oss att visa hur vi skulle gå för att komma till vårt hotell, som vi nu kommit på att det hette Babaoglu, med dåligt uttal. Vi fick en vägbeskrivning som vi trodde att vi förstod, men Lovisa, vad fel vi hade. Vi hittade ju inte nu heller. Vi kom upp på den stora Atatürk gatan men vilket håll menade han att vi skulle gå när vi kom upp här?
Vid en rondell hörde vi några medelålders damer som pratade svenska och vi chansade på att fråga dem om de visste var Kleopatra beach låg, för därifrån trodde vi att vi skulle hitta. Vi tror att det var mammor hela högen, för oj så oroliga dem blev för oss, men så farligt ansåg vi ju inte att det var, på något sätt skulle vi ju alltid hitta hem. Oroa sig de hade vi inte haft tid till att göra. Men vi tackade för deras hjälp och vandrade vidare hittade tillslut en stor karta som satt på fönstret av en polsk informationslokal, och efter lite pekande och diskussion kom det fram en turk och undrade om vi behövde hjälp. Han förklarade sedan för oss hur vi skulle gå för att vi skulle hitta, vi fick en karta och sen började vi gå efter hans beskrivning och tillslut kom vi på rätt spår och började känna igen oss, och sen stod vi där, vi några timmar tidigare hade börjat vår promenad i tankar om att ”se oss omkring i Alanya”.
Problemet var väl den att vi inte haft en aning om vart vi varit men det skulle ju komma fler dagar så vi skulle nog hinna både hitta rätt och tappa bort oss igen. Nu var vi i allafall lättade över att vara vid vårt hotell igen!

 vänster efter stolpen!

Det var där nere någonstans vi virrade i Vackra Alanya..

Idag ska jag tvätta fönstrena i det vackra höstvädret, sen ska jag göra rent alla rören i badrummet, plocka upp kartonger från förrådet och packa ner saker som jag inte kommer behöva.

Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.

Remember When- Avril Lavigne

”Något man bara måste uppleva om man är i Turkiet är Hamam- Turkiskt bad” Japp det var så hon sa, reseledaren Fanny när vi satt på bussen på väg till Alanya från Flygplatsen. Jag köpte en biljett för att kunna besöka Kleopatra hamam av henne och tänkte att det lät intressant och att det måste jag faktiskt testa nu när jag ändå är här.

Så måndag förmiddag gick jag sakta ner för trappen för att komma till Hamamet, blev välkomnad av en kille som berättade vad som skulle hända och hur det gick till. Blev inslussad genom ett draperi där jag mötes av en vänlig kvinna i trettioårsåldern, hon visade mig ett skåp och pekade på mina kläder. Jag fattade, vi pratar inte samma språk så vi tar det på teckenspråk. Jag börjar ta av mig och stoppa in mina kläder i skåpet, när jag anser mig vara klar står jag i bikini och låser skåpet. Men kvinnan som jobbar där tycker inte desamma, utan pekar på bikiniöverdelen och på skåpet och jag råkar nog uttrycka ”shiit”, för hon ler, jag ler tillbaka och stoppar in även den i skåpet. Just i det ögonblicket undrar jag vad jag gett mig in på och hoppas innerligt att det bara är tjejer inne i nästa rum.
Jag får gå in i ett varmt rum, där det redan ligger några på en kaklad upphöjning med skum över sig, som tur är, är det bara just tjejer där inne, jag får först sitta på en av kortsidorna i väntan på min tur, tjejen som jobbar där inne häller varmt skum på mig och det känns redan mindre naket att sitta där. Sen blir jag uppflyttad på ”Bänken” och där i värmen får jag ligga och svettas och försöka att inte somna. Tillslut blir det min tur, först häller hon riktigt iskallt vatten över mig och sen skum, som hon skrubbar kroppen med med hjälp av en speciell vante, där efter varmvatten och ännu mer skum och lite lätt massage. Sen får jag gå in och duscha av mig, får en handduk som mer liknar en bordsduk om mig och får sätta mig där det är lite svalare för att till sist följa med en annan kvinna in i massagerummet för att få en 30 minuters helkroppsmassage som avslutades med någon slags doft som gjorde att man slutade andas för några sekunder. Men oj så skönt det var!

När jag tackar för mig och går upp för trappen för att möta solen och Turkiet i min välskubbade kropp, tänker jag endast herregud, men självklart var det värt sina pengar, det var helt enkelt en härlig upplevelse och något man måste uppleva när man besöker Turkiet.

Jag kände ingen skrivarlust där jag satt vid köksbordet, det blev bara så att jag vände och vred på mig, letade ny musik på Spotify och tänkte på precis allt annat än det jag borde. Så nu sitter jag på min gröna matta i köket, lutar ryggen mot skåpet med soppor och har fötterna placerad mot dörrkarmen. Jag får kramp i baken av att sitta såhär, men nu skriver jag i allafall. Så alldeles snart borde det komma en text för Merhaba Turkiet. Var ska jag börja berätta och vad ska jag lämna åt landet? Vad borde jag berätta och vad borde jag glömma? För visst finns det saker som får stanna i vackra Turkiet som inte alls passar in i bilden av mig. Jag som bara är av mellanmjölkskvalité trots allt. Men nu vet jag, om ni bara väntar så vet jag, jag börjar skriva redan nu. Väntar ni?

Det dom aldrig nämner-Håkan Hellström

Hälsa Klara för jag antar att ni båda hamnar i samma vackra himmel.

Oj vilken resa! Vilken otroligt, fantastisk resa med så mycket nya intryck, fördomar som inte alls stämmer, snälla trevliga människor, utsikter, god mat, cocktails, ladys, girls, madame, kvällar på club Hollywood, Havanna Club och Robin Hood, låtar på repeat, dans, äkta blå ögon och inget extensions i håret. Tack!

Det kommer mera…snart!

Tonight Iam Fucking you-Enrique Iglesias (feat Ludacris)

Om tre timmar går vi till bussen, sen flyger vi i kväll från Midlanda till Turkiet. En vecka med sola, bad och upptäckter med Lovisa är det som gäller. Jag tror jag har packat ner allt och hoppas inte att min väska är för tung, för jag vet inte vad jag ska plocka ut nämligen. Sen intalar jag mig själv gång på gång att det här kommer gå bra, för roligt det vet jag, att det kommer bli!

Om du skulle ha läslust så får du gärna kika in på bloggen springibenen.devote.se, jag postade precis ett inlägg om Livräddning där. Så besök och läs gärna. Klicka här så kommer du dit!

DAG 1: Profilbild på FB.
DAG 2: En kväll jag aldrig kommer glömma.
DAG 3: En av de viktigaste personerna i mitt liv.
DAG 4: Något jag älskar.
DAG 5: Dagens klädsel.
DAG 6: 5 fina låtar.
DAG 7: 5 fakta om mig själv.
DAG 8: Något jag saknar.
DAG 9: En gammal och en ny bild på mig.
DAG 10: En snygg person.
DAG 11: Profilbild på MSN.
DAG 12: 5 mål i mitt liv.
DAG 13: Den finaste bilden jag vet.
DAG 14: Det finaste citatet jag vet.
DAG 15: En bild som för mig betyder kärlek.
DAG 16: En bild som alltid får mig att le.

För mig betyder ni enormt mycket, för med er fick jag chansen att bara vara precs den jag är. Jag fick den äran att känna att jag faktiskt gav något till er och ni gav mig fantastiskt mycket. Jag hann växa som person, jag fick chansen att börja leta efter vem jag egentligen var och jag fick chansen att börja leva ut just hon. Det fick jag aldrig på gymnasiet, kanske just därför som jag funderat fram och tillbaka om jag ska tagga av mig bilden på facebook där jag sitter längst upp med gamla fula HP för där var jag ingen. Men mer er betyder jag något. Och nu betyder massor för mig.

För mig kommer ni föralltid vara mina underbara Hälsa och Fiskvårdare. Jag kommer aldrig glömma det fina året vi hade tillsammans. Jag kommer heller aldrig låta mig själv glömma allt runt omkring som hände på Underbara Hampnäs-Alla ni andra underbara människor som jag fick chansen att lära känna. Tack!