På våningen under har de en kräftskiva, jag hör snapssångerna som ljuder ut genom deras öppna fönster, ser framför mig hur de skålar, skrattar och njuter av tillvaron tillsammans. Jag har öppnat mitt fönstret och sitter på mitt fönsterbräde med benen dinglande i luften. Känner mig fri och modig på fjärde våningen. På gatan där nere går en farbror med rullator, en man i kostym går i hög fart med en inslagen blombukett i sin famn, på parkbänken sitter ett nyförälskat ungdomspar och gör upp planer för livet. På fönsterbrädet sitter jag. Augustisolen värmer mitt osminkade ansikte och mina solbruna ben njuter av de kanske sista värmande solstrålarna för det här året. Jag lutar mig in mot köksbord och når precis min smartphone jag kollar för femtonde gången idag om du kanske har ringt, smsat eller lagt ett pm på min logg men det är tomt. Jag borde förstått att det inte var bra, att det aldrig skulle kunna leda till något. För det var som du sa, det är svårt att bli riktigt nöjd, när det är så lätt att fantiserar om hur det skulle kunna bli om vi bara började om på noll. Men jag får liksom ingen ordning på vårt liv. Det kan vara så förfärligt och de kan vara så bra. Jag tittar till på telefonen igen, men den har fortfarande inga missade samtal eller olästa sms.
 
Jag ser en välbekant kontur som kommer gående med släntrande steg över parken. Klädd i mörkgrön bomberjacka och slitna jeanshorts, i ryggsäcken som han slängt över axeln ligger de slitna verken vi målat tillsammans med akvarell, stenen vi börjat hugga ur en figur i och de krossade porslinet från en källare någonstans.
På fönsterbrädet sitter jag med grön-bruna ögonen och med en blåögd blick och tittar på den vackraste stunden i livet när du kommer över parken, över vägen in i värmen och mitt liv. Så står du där igen, innan för dörren till min lägenhet.
Jag försöker möta din blick och försöker få dig att le som jag. Men du stirrar på mig som om de är mitt fel alltihopa. Jag säger desperat att du kan låna mig igen, du kan förbruka mig igen, du som minns du som vet hur det var. För jag vill inte att vintern ska bli så satans lång igen. Solen går i moln och jag klättrar ner från min frihetsplats, stänger igen fönstret och går fram till dig.

Du tittar inte på mig, du låtsas som om jag inte är där. Det blåser in en kall luft genom väster, du frågar om du har sagt att du ska flytta till hösten, 3000m åt öster- du ler och de är som om du inte ser att jag står precis framför dig.
Jag stoppar trasigt glas i din väska, skärvor av en kruka i din ficka för limmet jag använt har inte hållit. Och jag förstår nu att de hjärtat som skulle blivit mitt börjar sakta frysa till is och någonstans i världen brinner ditt hjärta för någonannan än mig. Jag vänder mig sakta mot fönstret igen hör hur min ytterdörr slås igen och snart ser jag den jävligaste stunden i mitt liv när du går tillbaka över vägen bort mot parken med ryggsäcken full av krokiga tankar, krossat glas mot en vägg och vägar som aldrig riktigt kunde mötas i glädje, som istället är på väg att försvinna för alltid. Kvar står jag och baddar såren med salt. Och sakta sakta faller allt över kanten, ner mot marken och jag förstår att sommarens alla verk var en tragisk dramaserie som aldrig fick ett lyckligt slut. För det gick åt helvete med alltihopa.

Men du som minns, du som vet, hur lång blev vintern och vad hände då sommaren kom igen?
Kom jag tillbaka då.
För jag vill inte att någon ska se mig gå ner mig, aldrig. se. mig. svag.

Låtar:
Utkast ur ett brev,
jag får liksom ingen ordning,
hugger i sten,
kom änglar,
Från kylan in i värmen. – Lars Winnerbäck

Jag hälsar på personen som är min inspiration i livet, som skriver underbara textrader som jag har lyssnat på repeat de senaste två åren, som skriver musik som man kan lyssna på när man ska träna, förfesta eller bara vill slappna av till.
Han hade kommit hit, var son till hon som brukade jobba här och som nu skulle gå in och jobba lite extra. Och han, hennes son var bara med för att göra en spelning i vår restaurang samma kväll.

Någon timma senare satt jag upp i restaurangen på bästa VIP platsen man kunde få för att få sjunga med i Lokes underbara texter om vinterfåglar, vargars revanch, freaks och original. Men efter låten om en plastig kropp och korkade ideal så var det inte längre låtar som fått mitt hjärta att klappa som skulle sjungas. För nu var det inte längre han som stod där, det var någon som kallades sig för Like och det var en hon och hon var dotter till den där medelålders damen som skulle jobba i städet. Hur blev det så här? Det kan väl bara säga poff och så är personen borta utan en förklaring?

Jag vaknar till med ett ryck när låt 6 på ”Underjordens” skiva startar, tittar mig yrvaket omkring och inser att jag inte alls sitter uppe på station på bästa VIP-platsen och jag har varken träffat någon Loke eller Like. Jag har bara drömt, med tonerna av lokes melankoliska röst i öronen och med laptopen i knäet. Jag har svävat i en vacker fantasivärld där magiska ögonblick kan ske utan att det är konstigt.

Jag pausar låten och stänger av Laptopen, drar ur sladden och lägger ner datorn under nattduksbordet, lägger mig ner och somnar om. Drömmer inte om varken någon Loke eller Like, sover bara ännu en alldeles perfekt natt i Snickerboa.

Click here to view the embedded video.

Men när jag kommer ut på parkeringen kommer jag inte ihåg vart jag ställde bilen, dessutom är det något slags jippo utanför, det är färgglada ballonger, fikastånd, filmkameror, journalister, fotografer….jag försöker tänka tillbaka på när jag körde in på parkeringen hur jag körde, men därefter är det bara svart. Jag börjar strukturerat söka efter bilen, för visst hade jag haft den röda Passaten med tigern i bakluckan? Jag går genom första raden, andra raden och så bilarna i kurvan, men den är inte där. Jag börjar drabbas av panik, jag måste skynda mig upp till morfar, men först måste jag ha tidningarna och dem ligger i bilen, så jag måste hitta bilen! Nu börjar jag också bli osäker på om det verkligen var Passaten jag haft, det kanske var Saaben eller den nya eller morfars bil jag kom i. Och hade den verkligen varit röd? Den kanske var vit eller silver, eller blå eller svart.

Andas ut.

Andas in.

Mitt ibland alla glad människor, färgglada ballonger, bullar, pepparkakor, journalister och kameror. Hittar jag en tjej som jag för länge sen spelat i blåsorkestern med, nu jobbade hon som journalist och jag bad henne om hjälp, berättade att jag inte visste var jag hade ställt bilen och att jag var stressad och hade bråttom. Hon och hennes kollega började genast att hjälpa mig och vi letade, letade och letade. Men jag visste ju knappt hur bilen såg ut längre.

Då kom det en röd bil, som nästan var samma modell som jag först trott att jag ägt och med en tiger i bakluckan. Jag gick bak och kollade registreringsskylten, men kände inte igen den. Förardörren öppnades och mamma klev ur, jag gick fram och hon sa ” Jag förstod att du leta efter bilen.” jag nickar och hon fortsatte ” Jag hittar den inte heller men den här såg nästan lika dan ut, dessutom fanns det två tidningar i och en tiger i bakluckan. Så jag tog den”. Vi tog tidningarna och gick upp till morfar, lämnade tidningarna och sa att allt vara som vanligt och att inget hade hänt. Jag knep ihop mina ögon, tog ett djupt andetag.

Andas in.

Andas ut.

Då ringer min väckarklocka och jag tittar till på den ser att klockan är 06.40, jag kliver upp och går ut till hönsen, gör mig i ordning och åker in till stan. Hänger upp jackan på kroken och hinner sitta ner lite innan damen kommer och hämtar mig, vi går igenom korridoren och jag sätter mig på stolen hon visar mig. Hon kollar lite, tar lite kort och säger sedan att det ser bra ut och att de återkommer om ett år när det är dags igen. Jag tackar för mig, betalar och går därifrån. Går ut till bilen, hämtar tidningarna, går upp till morfar och pratar lite, lämnar tidningarna och åker sedan hem igen. På hemvägen hinner jag tänka, tack och lov för att nattens dröm inte riktigt stämde ihop med verkligheten!

Får jag pausa, trycka på rew och spola tillbaka nio månader. Börja om och återuppleva samma äventyr igen. Återigen känna klumpen i magen när man kliver av bussen, på en mer eller mindre nedlagd hållplats, nervöst hitta en taxi som ska ta en till något man bara sett på ett flygfoto, men inte har en aning om hur det ser ut i verkligheten. Bli avsläppt vid ett av det gula husen, bli visad in till sitt nya hus, se köket, tjejerna som sitter i soffan, se sitt rum. De rum som blir ens hem för nio månader.

Vad jag önskar att man kunde stanna tiden, spola tillbaka och få återuppleva allt igen. Men tiden kommer aldrig igen, däremot kommer alltid minnena finnas kvar. De kommer jag aldrig släppa taget om. För det här är det bästa året som jag någonsin har varit med om.

Får jag pausa trycka på rew?

Uppleva första frukosten, första träffen med sin nya klass, första skoldagen och första lektionen. Får jag uppleva första grillkvällen, första festen i måndaxrummet, första efterfesten i vårt kök, första kvällen på bryggan och första gången jag kände att dessa tre kommer jag hålla hårt om.

Får jag trycka på rew och återuppleva alla dessa lördagsmorgnar som jag smyger ner till köket, flyttar muggen med en snus i till diskhon, betraktar gårdagens bravader, ser de höga öltornen, halvfulla lådvinen, urdruckna ölen, tomma vodkaflaskorna och de kletiga bordet. Veta att alla andra sover, alla utan jag. Själv få städa upp delar av efterfesten. Tänka tillbaka och inse att det var en fin fest, lika fin som alla andra vi har haft här tillsammans.
Jag vill bara trycka på rew.

Snart kan jag inte längre smyga ner till vårat kök på lördagsmorgonen, för snart bor vi inte kvar. Alldeles för snart. Kan jag inte bara få pausa ett tag och sen trycka på play när jag känner mig mer redo? För just nu är jag inte redo alls.

Efter nio månader på Hampnäs utan varken, rewknapp eller pausknapp så vet jag i allafall en sak säkert, och det är att jag inte ångrar för en sekund att jag valde att sätta mig på tåget åka 80 mil upp för börja mitt år här på Hampnäs Folkhögskola. Man kan bara inte ångrar ett så förbaskat bra år. Så jag ångrar det inte, för en sekund. Tack vare Hampnäs fick jag bland annat chansen att träffa fin fina flickor, som jag har kunnat dela precis allt med. Flickor som jag aldrig någonsin kommer glömma.

Men varför gick tiden så fort? Varför sprang den iväg, när vi hade det som allra bäst?

 Varför får jag inte pausa och spola tillbaka i tiden?

Kan man inte det?

Det var midsommarafton, vi hade båda fyllt arton år och var på fest i en stuga ute i skogen. Egentligen bara några kilometer hemifrån. Musiken hade dunkat högt när vi kom dit, balkongdörren hade stått på glänt, i trädgården hade några grabbar satt i gång i grillen. Där hade vi börjat, öppnat vår första cider för kvällen. Skålat och lovat varandra att detta skulle bli en kväll att minnas, att vi skulle ha roligt tillsammans. Jag hade varit tveksam, för det var inte bara du och jag som kommit tillsammans till festen. Du hade din pojkvän med dig. Det var inte så att jag inte tyckte om honom det var bara det att jag inte ville hamna själv när du var med Jonas.

Men det kanske var det jag minst skulle ha oroat mig för.

När maten blivit uppäten och det börjat bli kallt ute, tog vi varandra i handen och sprang in. Fyllde på våra vinglas, bytte skiva i cd-spelaren, höjde ljudet för att förbättra den egentligen redan höga stämningen. Du och jag dansade, drack mer, log. Och just då trodde jag faktiskt det skulle bli en bra kväll. Jonas dök bakom din rygg, omfamnade dig. Jag log för jag insåg då att ni var så fina ihop. Att det kändes som om ni skulle kunna hålla ihop hela livet.

Jag kramade din hand och gick ut i köket, öppnade kylskåpet, plockade ut vår vinflaska, fyllde på mitt glas. Runt köksbordet satt några av grabbarna, det fanns en stol ledig så jag slog mig ner. Vi diskuterade ”viktiga” saker såsom, vilket som var godast öl eller vin, vilken dansstil som var hetast, vem som faktiskt varit fullast på förra festen. Jag vet inte om vi kom fram till något. När jag satt där var inte diskussionen viktigast egentligen utan att jag satt jämte Rasmus. Rasmus som hade varit huvudrollen i mina drömmar om nätterna det senaste veckorna, Rasmus som varit anledningen till att jag börjat intresserat mig för fotboll och suttit på läktaren under de senast matcherna där han varit med. Rasmus, som gjorde att mitt hjärta bultade extra snabbt just då.

Jag drack vin och du drack öl. De andra grabbarna hade lämnat oss kvar vid köksbordet, de skulle leta efter mer att dricka. För det kunde väl inte redan var slut. Du och jag satt kvar ett tag, tittade varandra djupt i ögonen och log. Jag tog din hand, reste mig upp vinglade till lite grann, drog dig upp ur stolen sen gick vi sida vid sida in till vardagsrummet. Vi dansade tätt tillsammans och just då var det bara dig jag såg, bara dig jag hörde.

Vi verkade inte ens märka att det andra grabbarna just då höll på att riva hela huset för att det letade efter mera dricka. Kunde verkligen alla flaköl redan vara slut. Tydligen missade vi även diskussionen som de haft om hur de skulle göra nu, det kunde ju inte sluta festen så här. Sedan hade de kommit fram till det enda bästa alternativet. Vi två hade också nickat med och sagt att det var en bra idé. Så mycket hade ju ingen druckit ännu, så att det skulle vara någon fara.

Om jag ändå kunde vrida tillbaka klockan och säga stopp, ni får inte åka.

Men jag sa inte stopp, jag pussade er på kinden, sa att jag ville minst ha fem cider till och att pengarna skulle ni få när vi kom hem nästa dag. Men det blev ingen nästa dag, inte för er. Om jag bara kunde vrida tillbaka klockan och säga stopp, åk inte, ni får inte. Jag kommer sakna er resten av livet!

Don´t Drink and Drive

Jag är klockan på väggen, jag tickar på, framåt. De började för en kvart sen, då jag slog sju. Korkade upp första vinet, fram med vinglas, ölglas, shotglasen och vodkan som ingen tycker om. De leker någon lek, dricker, tjejerna fnissar, killarna hämtar mer öl. Jag slår åtta. Ännu mer vin, shots, cider, dans, högljutt prat, lekar, öl, singstar, skratt. Men det verkar ha roligt i allafall och det är kanske viktigast. Jag suckar och slår elva. Tjejen som tog alldeles för många snabba shot i början ser på mig, får bråttom, klockan är mycket. Det måste ut innan det är för sent.

Jag är fatölspumpen i baren. Varför gör folk som de gör? Slösar på skit. Som man ändå i tjugofem procent av fallen ångrar. Jag pumpar på, mer öl, stora glas, klirr i kassan. Varför?

Jag är det utblåsta stearinljuset på bordet i baren. Ljuset som någon ur personalen av säkerhetssjäl blåst ut. De är jag. De beställer in några öl och en cider, vin och shots. Pratar öppet med alla och ingen. Tar lite mer att dricka. För vissa är det här, på bordet jämte mig, som det tillslut tar stopp. Mannen i uniform säger, att du nog behöver lite luft, du blir utdragen. Jag hoppas att du kom hem. Men det är inte alla det tar slut för där. Vissa beställer in mer öl, många öl. Snart får jag inte plats på mitt egna bord ens en gång.

Klockan på väggen hemma i förfest rummet har precis slagit två. Fatölspumpen är rengjord och klar för den här gången. De utblåsta stearinljuset är bortplockat, kanske till och med förstört. Nerknuffat av för många ölglas.

Jag är stekspaden på Max, jag har fullt upp. Det är nu folk samlas i klungor, slänger i sig en fethamburgare med extra allt, pommes och en extra stor cola till det. Spyr på gästtoan, inser att det kanske blev lite för många shots på förfesten och att den där sista ölen inte var någon bra idé. För vissa slutar festen där, med en dyr taxiresa hem för andra fortsätter det fram till morgonkvisten i goda vänners sällskap. Det är olika från gång till gång. Men jag kan bara hoppas att några haft en bra kväll!

Men tydligen ligger turen på min sida och jag får jobba i det nya måleriet. Där står jag hela dagen, 7-16 inklusive fikarast och lunchrast. Där snacket handlar om bilar, traktorer, datorer, rosa skåpsluckor eller bara så låga skämt att man sedan länge insett att man inte ska lyssna på deras snack. Men som ensam tjej i produktionen så blir det väl kanske så. Man går tillbaka till målerimaskinen, där står man ser till så att gafflarna på maskinen går ut när det kommit sju plankor annars är det bara plocka så det blir rätt. Och oftast kommer det fem plankor i stället för sju eller 14. Så det blir ett helvetes kaos, men är det någonting jag kan, så är det plockepinn. Det roligste som kan ske på jobbet är när vi byter färg ifrån grått till vitt eller ännu bättre från vitt till gult. De kan hålla en lycklig i säkert en timma, eller ända tills maskinerna börjar krångla….igen.

Men tillslut slår klockan fyra och ännu en dag på jobbet är slut. Men jag hinner inte mer än att tänka att imorgon ska jag bara ta det lugnt. Då jag hör chefens röst bakom mig: ” Cattis,kan du jobba imorgon, 7-16?” ”Javisst” säger jag med mitt Mona-lisa-leende på läpparna. Jag vänder mig om och det sisa jag tänker på medans jag sätter mig i bilen är :” pengar, pengar, pengar, nikon d5000, pengar, pengar, pengar, pengar, pengar, nikon d5000, nikon d5000, nikon d5000, nikon d5000…….

ikväll ska jag på en sen julfest

I somras var det ett himla stoj på stan, ungdomar som sjöng, skrek och tutade. ”för vi har tagit studeeenteeeen, fy fan va vi är bra”. Lastbilar och traktorer som var smyckade med björkris,ballonger i alla regnbågens färger åkte runt på stan. På flaket stod vi, sommarmusiken dunkad ur högtalarna, som killarna hade kopplat in kvällen innan. När en traktor åkte förbi ett skyltfönster såg man det väl kladdade lakanen, texter som hade med klassen att göra, texter om ingenting. Studenter på flaket i vita tunna kläder och mössa på huvudet, de skrek: för vi har tagit studeenten fy fan va vi är bra!

Mitt bland alla dessa underbart glada människorna skymtade jag mig själv. Stående på flaket, vita kläder och studentmössa! Jag sjöng med i deras glada sånger och log men helst ville jag hoppa av flaket, vrida tillbaka klockan ett par år och få börja om livet.

För vad fanns kvar nu?

När jag slutat skolan har jag inget jobb inga tankar om vad jag vill, och det gäller de flest i min klass men ingen verkade ha kommit så långt i deras tankar utan de verkade så glada över att skolans slit äntligen var slut, att nu skulle komma till friheten!

Men vilken frihet?

Det var ju nu som man på riktigt skulle ta ansvar för sin handlingar, tänka på sin ekonomi, jobba mellan 07-17, måndag till fredag, om man nu hade sådan tur så att man hade ett jobb. Livet kanske inte skulle bli så perfekt, fritt och fint! Det var om ett år man skulle inse hur bra man hade de innan man kom ut i verkligheten.

Kanske alla på flaket visste detta men aldrig ville ta upp de ämnet, ville tänka på annat och glömma de jobbiga, för om det inte skulle tänka på det så kanske promblemen skulle försvinna. För just idag där på flaket var det ingen som hade en allvarlig min mer än jag. Men jag försökte. Så jag log och sjöng: För vi har tagit studenten, fy fan va vi e bra!

På flaket med vita tunna kläder och studentmössa sjöng jag. För vi har tagit studenten, fy fan va vi e bra!

Du som läser kom gärna med possitiv och negativ kritik.

Ett rop på hjälp

Porten slår igen bakom mig och jag möts av en kall vindpust, stora blöta regndroppar faller på min kind. I parken gungar en mamma med sina barn och i huset på andra sidan gatan sitter en pappa och spelar spel med sin son, däremellan går jag. Ensam. Regnet har bildat stora pölar på marken och några ungar längre ner på gatan hoppar i varsin vattenpöl så att vattnet rinner innanför stövlarna.

Ett par med en barnvagn går raskt förbi mig, säkert är de på väg hem, vill inte låta barnet bli blött och sjukt. Själv bara går jag, utan något slutmål. De enda jag vill, är att få en liten stunds andrum. Allra helst vill jag bara fortsätta framåt och aldrig mer vända tillbaka. För jag vet vad jag kommer mötas av. Ensam i en stor värld, där alla vet men ingen vågar agera. Vill inte ta på sig ansvaret för problemet, blundar för det som är sant och hoppas att det ska bli bättre nästa gång de öppnar ögonen. Men så är det inte. Så kommer det aldrig att bli.

Denna dag för fem år sen var dagen då mitt liv började brytas samman. Dagen då allt kollapsade. När mamma kom hem från sitt jobb, var pappa redan hemma. Först pratade de lugnt, sedan höjde de rösterna och ju längre de pratade desto högre blev samtalstonen, till slut så skrek de. Pappa försvann in i sovrummet och mamma föll ihop på golvet med händerna för ansiktet. Hon grät. Själv stod jag i trappan. Ensam. Pappa hade hittat en annan. Han tänkte lämna oss. Jag försökte få honom att förstå att jag inte skulle klara mig själv. Jag bad för hela mitt liv att han skulle stanna för min skull, men han svek mig, han gjorde mig illa och det värker fortfarande. Det sista han sa dagen då han stack var:”Du är stor nu, du klarar dig gumman”.

Första året utan pappa var ingen större skillnad, vardagen rullade på utan varken några uppgångar eller nedgångar. Mamma kanske inte var som hon var när jag var yngre, kärleksfull och snäll men hon var ändå en mamma. Det var hon som diskade, städade, tvättade och jag fick bara vara det barn jag faktiskt var. Men någonting förändrades hos hennes, hon började tappa greppet om verkligheten. I början smög hon med det, försökte få det att se ut som om hon mådde bra. Så att jag inte skulle se, förstå, vad hon pysslade med, och hata henne. Men jag såg allt. Även fast jag så gärna hade blundat. Allt eftersom tiden gick blev det värre och värre och jag fick ta över mer och mer av ansvaret, så småningom var det jag som ensam diskade, städade, tvättade. Jag slutade vara det barn jag faktiskt var.

Fem år. Idag är det exakt fem år sen den dagen då pappa stack. En tår faller ner på min kind. Gud, varför lät du mig aldrig vara barn? Varför var jag tvungen att växa upp redan som nioåring. Varför lämnade du oss pappa, för att sedan aldrig mer höra av dig?

Mörkret har lagt sig och jag närmar mig lägenheten där jag bor. I parken gungar fortfarande mamman med sina barn och pappan spelar spel med sin son. Jag öppnar porten till trappuppgång 17D, tänder lampan och går upp mot andra våningen. Bredvid dörren med skylten S. Jansson sitter en kvinna ihopsjunken, bredvid henne ligger ett paket cigaretter och hon stinker alkohol. Jag tittar på henne, vill så gärna bara gå förbi, lämna henne där och slippa känna att hon tillhör mig. Men livet är inte så.

Jag tar henne under armen och öppnar dörren. Möts av stanken från hennes spyor, alkohol och cigarettrök.

Jag tittar ut genom fönstret, ser mamman ta med sig sina två barn in i trappuppgången mittemot, jag hade lika gärna kunnat vara en av dem, men jag är här, och jag torkar upp spyorna från min alkoholmissbrukande mamma.