Som så många gånger förut

Jag öppnar försiktigt grinden och stänger den tyst bakom mig. Jag går längs gången och när jag väl kommer fram till din plats, stannar jag, sätter mig försiktigt på huk och sträcker fram handen för att ta bort några vissna blommor och plocka bort några bruna fallna blad. Jag berättar om dagen, om planerna och om livet i tron att du faktiskt hör. Jag får kramp i benen och väljer att sätta mig på gången så nära som möjligt. Jag tittar på din sten, gravsten. Mormor.

Som så många gånger förut

Jag tror och hoppas att du vet att jag varit där, för att få berätta min historia om livet, den som du inte fick ta del av när livet tog slut för fort. För du fick inte uppleva min lycka över att jag klarat körkortet, du fick inte se när jag satte mig på ett tåg för att åka 80 mil upp för att börja en fantastisk skola eller när jag flytta en kort sväng till Stockholm och du fick inte en Spa-behandling av mig efter min utbildning där. Du fick heller aldrig veta att jag vågade åka på den där drömresan till Kenya.

Men i tron att du hört mig, har jag suttit många stunder på kyrkogårdsgången med blicken fäst mot dig, berättar allt som hänt och allt som kanske kommer hända. Om vem jag var och vem jag blev, om drömmar och om mål.
Om livet.

Innan jag lämnar kyrkogården så hämtar jag den gröna vasen, fyller den med vatten och stoppar i rosorna. De är mitt sätt att berätta för dig att jag aldrig glömmer. Jag reser mig upp och går sakta därifrån, öppnar grinden och stänger den försiktigt igen.

Som så många gånger förut.

Jag ville det skulle förbli en hemlis mellan bara dig och mig. Men de andra har börjat undra,  så nu vet de, att alla de gångerna när det inte funnits någon avsändare på blommorna har det bara varit jag.  
 

Den kvällen träffade man gamla klasskompisar som frågade vad man gjorde nuförtiden, man svarade så det verkligen skulle låta som om man hade lyckats i livet och även fast man visste att personen mitt i mot inte alls hade lyssnat på mitt svar och jag inte skulle lyssna om jag frågade desamma, så frågade man för att vara ”trevlig”. Men om det var någon som frågade för att den verkligen ville veta, så ville den inte veta av nyfikenhet utan för att kunna jämföra om hon eller han hade hunnit uppleva mer och roligare saker, var mer lycklig och högre upp på den så kallade karrärsstegen.

Det var tisdagen den 25 december och hemvändarkväll på hotellet en kväll som inte betyder att man går ut, dansar och har roligt med sina kompisar. Utan är man där, är man där för att man måste bevisa att man lyckats med livet och nu lever ett liv som är mycket bättre än alla andras.

Jag hälsar på personen som är min inspiration i livet, som skriver underbara textrader som jag har lyssnat på repeat de senaste två åren, som skriver musik som man kan lyssna på när man ska träna, förfesta eller bara vill slappna av till.
Han hade kommit hit, var son till hon som brukade jobba här och som nu skulle gå in och jobba lite extra. Och han, hennes son var bara med för att göra en spelning i vår restaurang samma kväll.

Någon timma senare satt jag upp i restaurangen på bästa VIP platsen man kunde få för att få sjunga med i Lokes underbara texter om vinterfåglar, vargars revanch, freaks och original. Men efter låten om en plastig kropp och korkade ideal så var det inte längre låtar som fått mitt hjärta att klappa som skulle sjungas. För nu var det inte längre han som stod där, det var någon som kallades sig för Like och det var en hon och hon var dotter till den där medelålders damen som skulle jobba i städet. Hur blev det så här? Det kan väl bara säga poff och så är personen borta utan en förklaring?

Jag vaknar till med ett ryck när låt 6 på ”Underjordens” skiva startar, tittar mig yrvaket omkring och inser att jag inte alls sitter uppe på station på bästa VIP-platsen och jag har varken träffat någon Loke eller Like. Jag har bara drömt, med tonerna av lokes melankoliska röst i öronen och med laptopen i knäet. Jag har svävat i en vacker fantasivärld där magiska ögonblick kan ske utan att det är konstigt.

Jag pausar låten och stänger av Laptopen, drar ur sladden och lägger ner datorn under nattduksbordet, lägger mig ner och somnar om. Drömmer inte om varken någon Loke eller Like, sover bara ännu en alldeles perfekt natt i Snickerboa.

Click here to view the embedded video.

Nu är klockan kvart i åtta, och om en kvart ska vi mötas upp i SPA-avdelningen för genomgång av produkter och behandlingar. På måndag har jag min första fotbehandling-spännande.

Kramar

Och nu sitter jag här i Snickerboa, utanför mitt fönster regnar det och temperaturen ligger på runt fem grader. Det är juni månad, jag lyssnar på Loke och jag är i Norra Dalarna. Närmare bestämt i Grövelsjön.

Här ser det så vackert ut när snön fortfarande ligger kvar på bergstopparna, björkarna precis har slagit ut och solen försöker smita igenom de tjocka täcket av moln. Utanför mitt fönster går renarna orädda och betar. Det är inte dem som tänker flytta på sig, det är vi som får välja en annan väg att gå.
Nu har jag valt denna vägen, jag hoppas att det är en väg som går ganska rakt uppåt utan alltför många jobbiga kurvor eller stup. Där marken är densamma och att det helst av allt är mer grönt än brunt. Det blir ett sommaräventyr på ett nytt jobb, i ett nytt landskap, på ett nytt ställe där mitt rum och mitt jobb blir mitt hem. Kanske blir jag kvar här i flera säsonger, kanske inte.

Men i allafall välkommen till min värld och mina tankar från mitt nya preliminära hem, Snickerboa!

(bilden är från idag när jag var ute och gick)

Jag har haft långa nätter ute på Stockholms gator med ett leende på läpparna och fötter som ömmar, dyra taxiresor som någon annan alltid fått betala, obekväma nätter på någon klasskompis soffa.

Jag har haft långa promenader med Rex och snabba kvällspromenader runt kvarteret, bajsplock och revirkissningar.

Jag har haft långa skoldagar med intressanta lektioner om huden, kroppen, musklerna, lera, spirulina och revitalizing. Lika långa dagar med kundpraktik, med kunder som lyssnar dåligt och fattar trögt. Med kunder som berömmer en för allt och kunder som tillrättarvisar lärarna hur det lär ut till oss. Jag har haft både bra och dåliga kunder.

Jag har också hunnit med några öl på den närliggande after work baren tillsammans med klasskompisarna.

Jag har haft tunnelbanestress, metroläsning, svettiga timmar på Friskis & Svettis, underbara dagar, bra dagar och trevliga dagar. Jag har hittat i stan och jag har gått vilse. Jag har fått bra på proven och haft prestationsångest. Jag har pluggat i massor och lyssnat på häftiga berättelser. Ätit marockansk mat och lärt mig lite ur deras kultur. Jag har lyssnat på house musik och lärt mig älska det. Jag har gått till pendeln med NRJ musik i öronen och sjungit med till Ansiktet.  Jag har luktat rök och slutat känna doften av det. Jag har ätit ost i alla dessa former och smaker och jag har hunnit tröttna på det.
Men mest av allt har jag levt i en hejdundrande bra miljö, där allting händer och där det alltid finns roliga saker att göra. Jag har trivts och lärt känna huvudstaden på två månader och insett att det kanske inte är så dumt, med Stockholm trots allt.

Topp tre fem ”dessa låtar förknippar jag  med Stockholm”

1. Ansiktet – Äckligt

Click here to view the embedded video.

2. Maskinen- Krossa alla fönster

Click here to view the embedded video.

3. Norlie & KKV - Tröjan du hatar

Click here to view the embedded video.

4. Svenska björnstammen- Svalkar vinden

Click here to view the embedded video.

5.  Avicii (feat Skrillex)- Levels

Click here to view the embedded video.

TACK STOCKHOLM! <3

 Den delen av människor som stod framför spegeln och lade med omsorg på läppstift på läpparna var inte vanliga fall tjejer med koll på vad det hade för sig utan på väg till grannhuset på transfest. Där var det fullt av skor av olika storlekar i trappuppgången och därinne så vimla det av ”tjejer” i korta blommiga klänningar, utsmetat läppstift, blonda svallande lockar och kajal. Och ”killar” med skägg, rutig skjorta och en snus under läppen. Snack i korridoren, dans i köket och kramar i mängder.

Inne i Arvika, åkte unga grabbar varv efter varv runt torget i sina volvobilar med nedvevavde rutor och med dunkande musik. Men jag var inte där jag var på ett Internat, där dialekterna både kom från norr och söder, öst och väst. Där värmlänskan inte hördes mer än när någon teatermänniska skulle prata ”allvar” med resten av Internatgänget.

Jag fick vara en person utanför deras internatbubbla, en sådan där som petade lite på bubblan och berätta att det finns en värld utanför de här också. Internat i all ära, det är söt socker kärlek rakt igenom, så mycket glädje, så mycket bus och så många chanser till nya vänner. Jag vet er känsla och jag gläds med er.
Höj era glas, det helg och njut!

Jag skulle kanske behöva stå framför spegeln och peppa mig i timmar för att jag ska sluta vara så självkritisk. För även fast jag vill känna att jag kan de här, och även fast min lärare tyckte att den spa-massagen jag gjorde på henne ”var-så-bra-att-hon-var-i-någon-slags-mellan-värld-och-seglade”, så kan jag inte ta emot berömmet utan att vända på orden och tänka att hon sa nog bara så  för att vara snäll mot mig.

För jag är nog egentligen inte tillräckligt bra för att få söka jobb på udda platser.  

Jag är för dålig. Jag fixar inte de här.
I detta fall handlar det inte om att jag ska få jobbet, det handlar om att jag ska våga söka, komma över stenen i magen och våga gör det jag vet att jag vill testa. Kanske för ett år, eller iallafall för ett par månader. För en sak vet jag och det är att jag om tre år inte vill traska runt i samma skor, i samma smålänska skog. Jag vill bort, se andra skogar, testa nya skor. Men vågar jag verkligen och är jag tillräckligt bra?

Tack Helena för en underbar dag Du är så himla inspirerande och driven att jag iallafall för stunden tror att jag kan och borde chansa och slänga iväg ett Cv och personligtbrev till jobben som jag skulle vilja jobba på. Jag vet att du kommer lyckas med det du vill, för du är helt underbart bra på allt du tar dig för och jag är så himla tacksam för att jag har fått chansen att lära känna dig. Tack!

Men vågar jag?

Vågar jag skicka mitt cv och personligbrev till ett SPA 1648,7 kilometer bort? Eller är det kanske alldeles för långt bort.

Arton minuter senare knuffar hon sig ut från pendeln, bråttom-bråttom hon bara måste komma först. Zick-zackar mellan folkklumparna, stämplar sitt kort och springer ner för trapporna för att hon ska hinna med tåget som går mot Hässelby. Det är precis att hon hinner hoppa på innan den röda lampan blinkar och dörrarna stängs. Två stationer senare kliver hon av, skyndar sig förbi alla, i hennes ögon långsamma människor- hon hinner både irritera sig på mamman som breder ut sig med sina barn och på den kortväxt gubben med käpp som båda går alldeles förlångsamt enligt henne. Hon köper en kaffe på vägen och skyndar till sitt.
Och vet du vad det värsta är?
Det är att hon tjejen,- en i mängden, till viss del är så himla lik mig..
Hur kunde det bli så?

Men när jag kommer ut på parkeringen kommer jag inte ihåg vart jag ställde bilen, dessutom är det något slags jippo utanför, det är färgglada ballonger, fikastånd, filmkameror, journalister, fotografer….jag försöker tänka tillbaka på när jag körde in på parkeringen hur jag körde, men därefter är det bara svart. Jag börjar strukturerat söka efter bilen, för visst hade jag haft den röda Passaten med tigern i bakluckan? Jag går genom första raden, andra raden och så bilarna i kurvan, men den är inte där. Jag börjar drabbas av panik, jag måste skynda mig upp till morfar, men först måste jag ha tidningarna och dem ligger i bilen, så jag måste hitta bilen! Nu börjar jag också bli osäker på om det verkligen var Passaten jag haft, det kanske var Saaben eller den nya eller morfars bil jag kom i. Och hade den verkligen varit röd? Den kanske var vit eller silver, eller blå eller svart.

Andas ut.

Andas in.

Mitt ibland alla glad människor, färgglada ballonger, bullar, pepparkakor, journalister och kameror. Hittar jag en tjej som jag för länge sen spelat i blåsorkestern med, nu jobbade hon som journalist och jag bad henne om hjälp, berättade att jag inte visste var jag hade ställt bilen och att jag var stressad och hade bråttom. Hon och hennes kollega började genast att hjälpa mig och vi letade, letade och letade. Men jag visste ju knappt hur bilen såg ut längre.

Då kom det en röd bil, som nästan var samma modell som jag först trott att jag ägt och med en tiger i bakluckan. Jag gick bak och kollade registreringsskylten, men kände inte igen den. Förardörren öppnades och mamma klev ur, jag gick fram och hon sa ” Jag förstod att du leta efter bilen.” jag nickar och hon fortsatte ” Jag hittar den inte heller men den här såg nästan lika dan ut, dessutom fanns det två tidningar i och en tiger i bakluckan. Så jag tog den”. Vi tog tidningarna och gick upp till morfar, lämnade tidningarna och sa att allt vara som vanligt och att inget hade hänt. Jag knep ihop mina ögon, tog ett djupt andetag.

Andas in.

Andas ut.

Då ringer min väckarklocka och jag tittar till på den ser att klockan är 06.40, jag kliver upp och går ut till hönsen, gör mig i ordning och åker in till stan. Hänger upp jackan på kroken och hinner sitta ner lite innan damen kommer och hämtar mig, vi går igenom korridoren och jag sätter mig på stolen hon visar mig. Hon kollar lite, tar lite kort och säger sedan att det ser bra ut och att de återkommer om ett år när det är dags igen. Jag tackar för mig, betalar och går därifrån. Går ut till bilen, hämtar tidningarna, går upp till morfar och pratar lite, lämnar tidningarna och åker sedan hem igen. På hemvägen hinner jag tänka, tack och lov för att nattens dröm inte riktigt stämde ihop med verkligheten!