Jag öppnar försiktigt boken, ”min livsbok”-boken om mig själv. Bläddrar lite förstrött frammåt, ler lite när jag hittar något kul, hoppas lite, att de där aldrig hänt, när jag hittar något mindre kul. Bläddrar fram till bladet där jag är nu.
Redan när jag skulle börja gymnasium ville jag börja så att jag var tvungen att flytta. Jag ville inte bli ensam kvar. Men det blev jag. Kvar alltså. Direkt därefter så började jag på en folkhögskola. Jag flyttade. Äntligen. Men jag kom hem varje helg. Städerna låg för nära varandra, så det bara blev så.
Men nu om en dag så flyttar jag på riktigt. Jag flyttar 81 mil. Uppåt. Jag kommer inte komma hem varje helg. Jag tog i ordentligt den här gången. Sakna…hmm, ja jag kommer sakna det jag aldrig trodde jag skulle sakna. För nu lämnar jag de som jag trodde jag skulle lämna för fyra årsen. Mitt hem-för ett annat hem.
Jag vippar på tröskelkanten till någonting som kommer vara helt nytt för mig. Men samtidigt som jag vippar ler jag. Kanske jag börjar om på nytt, startar nya kapitel i ”min livsbok”. Kanske jag skriver fler kapitel. Gör en tankekarta om hur de trettio efterföljande kapitel ska bli och stänger igen boken med ett leende på läpparna.
Jag önskar iallafall att det är så det blir!