Jag vaknade imorse av att solen lyste mig rakt i ansiktet. Jag varknade med inställningen att dagen nog skulle bli riktigt bra. Med detta väder kunde väl ingenting gå fel, eller?
Vi skulle bara gå en liten sväng med Vicke, ut till jaktstugan för att fika och sedan gå hem igen. Som vanligt hade han jättebråttom, han gick i de ena traktor hjulspåret och jag i det andra. Så fort han försökte byta spår så sjönk han med benen ner till knäna och han insåg misstaget, gick tillbaka till sitt spår och fortsatte halvspringa mot skogen med mig i ett krampaktigt hållande i grimman. När vi kom upp till stugan så plockade vi fram bullarna, kakorna, kaffet och saften och de blev alldeles till sig. Både Klara och Vicke. De vill ju också smaka, så vicke han fick en morot och klara ett hundben. Sen fick Vicke lite bulle med, men den spottade han ut.
Sen skulle vi bara vända och gå hem då händer det.Jag kliver ut ur spåret som jag delat med Vicke, tappar balansen släpper grimman, för att återfå balansen igen. Sen var tanken att jag skulle ta tag i Vicke så att vi hade kunnat vände om och gå samma väg tillbaka. Men det ville inte han.
Så han kliver ut i snön, sjunker till magen, men ger sig inte och försöker ta sig tillbaka, utan fortsätter. Ner på stigen, som inte fanns nu men som brukar finnas vackra vårdagar i maj. Vi ropar på honom men han låtsas inte höra utan fortsätter neråt. ”VICKE, VICKE BELL!!!” Pappa och jag börjar kliva efter men det var inte så lätt, vi sjönk själva ner djupt i snön. Efter en stund insåg vi att det var bättre att pappa tog sig tillbaka och tog skidorna för att åka ifatt Vicke. Jag fortsätter gå, ser honom tio meter framför mig, ropar på honom, men han bara fortsätter gå. ”VICKE, VICKE BELL!!”
Men det slutar bra iallafall, pappa hinner ifatt Vicke i skogen får tag i hans grimma och kan leda ut honom till åkern där mamma väntar. Och det kan ta sig hem till hagen igen.
