Vrider av tändingslåset, drar ur nyckeln, öppnar dörren, tar min väska och låser bilen. Lite längre ner på min högra sida går plogbilen förbi på vägen. På min andra sida håller en truck på att lasta en lastbil. Jag går försiktigt iväg mot fikarummet, livrädd för att halka på isgatan in under mig. Öppnar dörren och stampar av mig snön och kliver in. Det är alldeles tyst och mörkt, jag tänder lampan och ställer in matlådan i kylskåpet och snart är även tystnaden ett minne blott, då jag hör gubbarna stampa av sig snön och dörren öppnas. Ännu en dag på jobbet har börjat.
Men tydligen ligger turen på min sida och jag får jobba i det nya måleriet. Där står jag hela dagen, 7-16 inklusive fikarast och lunchrast. Där snacket handlar om bilar, traktorer, datorer, rosa skåpsluckor eller bara så låga skämt att man sedan länge insett att man inte ska lyssna på deras snack. Men som ensam tjej i produktionen så blir det väl kanske så. Man går tillbaka till målerimaskinen, där står man ser till så att gafflarna på maskinen går ut när det kommit sju plankor annars är det bara plocka så det blir rätt. Och oftast kommer det fem plankor i stället för sju eller 14. Så det blir ett helvetes kaos, men är det någonting jag kan, så är det plockepinn. Det roligste som kan ske på jobbet är när vi byter färg ifrån grått till vitt eller ännu bättre från vitt till gult. De kan hålla en lycklig i säkert en timma, eller ända tills maskinerna börjar krångla….igen.
Men tillslut slår klockan fyra och ännu en dag på jobbet är slut. Men jag hinner inte mer än att tänka att imorgon ska jag bara ta det lugnt. Då jag hör chefens röst bakom mig: ” Cattis,kan du jobba imorgon, 7-16?” ”Javisst” säger jag med mitt Mona-lisa-leende på läpparna. Jag vänder mig om och det sisa jag tänker på medans jag sätter mig i bilen är :” pengar, pengar, pengar, nikon d5000, pengar, pengar, pengar, pengar, pengar, nikon d5000, nikon d5000, nikon d5000, nikon d5000…….