Jag kände mig så skyldig där jag satt vid köksbordet ätandes på min hemgjorda spenatpaj när hon lyfte handen i en vinkning. Det var som om hon visste att jag brukade sitta där och titta, att jag faktiskt hade koll på att deras barnbarn var hos dem över jul, att de tog bort pyntet och slängde ut granen igår. Att hon hela hösten stått lutad över ett pussel på säkert tusen bitar i deras vardagsrum medans hennes man suttit i rummet precis jämte och löst dagens korsord från smålandstidningen. Det var som om hon visste, att jag hade smugit mig in med blicken där förut.
Det var som om hon lagt märke till alla dem gånger jag svävat förbi med blicken och tillslut landat med min fantasi rakt i deras hall. Men kanske hade hon gjort det samma, så att hon visste om att jag brukade dansa bugg med min osynliga partner i vardagsrummet, träna burpees i köket och springa idioten mellan spisen och soffan. Kanske hon sett alla dem där gångerna jag rivit ut hela min garderob för att hitta det perfekta plagget. Risken finns också att hon lagt märke till dem där veckorna när jag endast var hemma några timmar på natten och kröp ur sängen, zickzackade fram mellan klädhögarna på golvet mot toan för att benen inte orkade gå. För att sedan lämna tjugo minuter senare iförd svarta byxor, vit skjorta och slips.
Så den där dagen när jag satt med min spenatpaj med blicken vilande hos dem och såg när hon gick fram till sin röda orkidé på fönsterbrädet plockade lite i blomman för att sedan möta mig med blicken och höja handen i en vinkning. Jag kände mig lite skyldig där jag satt men hon log, så jag log snällt tillbaka och vinkade försiktigt med ena handen. Jag insåg det komiska i att vi båda troligtvis hade koll på varandras rutiner och vanor men vi hade egentligen ingen aning om vem den andra var eller vem som hette vad. För vi kände ju inte ens varandra, vi råkade bara bo med fönstren mitt emot varandra. Hon och hennes man i det röda och jag i det grå. Hon med minst fyra rum och balkong, jag med två rum och toa. Båda med helt skilda stilar i både inredning och i färg. Hon med typisk pensionärsstil och jag med kanske lite mer ungdomlig.
Men en sak jag tänkt på ibland, är att om jag skulle fått en önska angående deras inredning så skulle jag bytt plats på den stora och gamla tavlan föreställande en ö mitt i en sjö med deras TV. För då skulle jag kunna titta på deras TV från mitt köksbord och slippa köpa en egen.