Som så många gånger förut
Jag öppnar försiktigt grinden och stänger den tyst bakom mig. Jag går längs gången och när jag väl kommer fram till din plats, stannar jag, sätter mig försiktigt på huk och sträcker fram handen för att ta bort några vissna blommor och plocka bort några bruna fallna blad. Jag berättar om dagen, om planerna och om livet i tron att du faktiskt hör. Jag får kramp i benen och väljer att sätta mig på gången så nära som möjligt. Jag tittar på din sten, gravsten. Mormor.
Som så många gånger förut
Jag tror och hoppas att du vet att jag varit där, för att få berätta min historia om livet, den som du inte fick ta del av när livet tog slut för fort. För du fick inte uppleva min lycka över att jag klarat körkortet, du fick inte se när jag satte mig på ett tåg för att åka 80 mil upp för att börja en fantastisk skola eller när jag flytta en kort sväng till Stockholm och du fick inte en Spa-behandling av mig efter min utbildning där. Du fick heller aldrig veta att jag vågade åka på den där drömresan till Kenya.
Men i tron att du hört mig, har jag suttit många stunder på kyrkogårdsgången med blicken fäst mot dig, berättar allt som hänt och allt som kanske kommer hända. Om vem jag var och vem jag blev, om drömmar och om mål.
Om livet.
Innan jag lämnar kyrkogården så hämtar jag den gröna vasen, fyller den med vatten och stoppar i rosorna. De är mitt sätt att berätta för dig att jag aldrig glömmer. Jag reser mig upp och går sakta därifrån, öppnar grinden och stänger den försiktigt igen.
Som så många gånger förut.
Jag ville det skulle förbli en hemlis mellan bara dig och mig. Men de andra har börjat undra, så nu vet de, att alla de gångerna när det inte funnits någon avsändare på blommorna har det bara varit jag.