Jag har så många dagar bara suttit med PC:n i knäet i väntan på någon slags inspiration. Något att skriva om som inte handlar om vardagsbestyr och funderingar, tankar eller om mig. Jag har lyssnat på musik som jag aldrig annars brukar välja i hopp om att finna något där. Tillslut hade jag nog hittat något och jag bestämde mig för att skriva. Använda rader ur texten jag lyssna på och sedan sammanfatta allt i en text som någon kan läsa för att sedan glömma lika snabbt. En text utan värde, mening och anledning. Ett dunderfattig inlägg med ord som inte beskriver något alls och som inte alls har med mig och göra….Bara så himla skönt! Så tack Lars Winnerbäck för att jag fick låna din musik och göra en text om ingenting särskilt…..
På våningen under har de en kräftskiva, jag hör snapssångerna som ljuder ut genom deras öppna fönster, ser framför mig hur de skålar, skrattar och njuter av tillvaron tillsammans. Jag har öppnat mitt fönstret och sitter på mitt fönsterbräde med benen dinglande i luften. Känner mig fri och modig på fjärde våningen. På gatan där nere går en farbror med rullator, en man i kostym går i hög fart med en inslagen blombukett i sin famn, på parkbänken sitter ett nyförälskat ungdomspar och gör upp planer för livet. På fönsterbrädet sitter jag. Augustisolen värmer mitt osminkade ansikte och mina solbruna ben njuter av de kanske sista värmande solstrålarna för det här året. Jag lutar mig in mot köksbord och når precis min smartphone jag kollar för femtonde gången idag om du kanske har ringt, smsat eller lagt ett pm på min logg men det är tomt. Jag borde förstått att det inte var bra, att det aldrig skulle kunna leda till något. För det var som du sa, det är svårt att bli riktigt nöjd, när det är så lätt att fantiserar om hur det skulle kunna bli om vi bara började om på noll. Men jag får liksom ingen ordning på vårt liv. Det kan vara så förfärligt och de kan vara så bra. Jag tittar till på telefonen igen, men den har fortfarande inga missade samtal eller olästa sms.
Jag ser en välbekant kontur som kommer gående med släntrande steg över parken. Klädd i mörkgrön bomberjacka och slitna jeanshorts, i ryggsäcken som han slängt över axeln ligger de slitna verken vi målat tillsammans med akvarell, stenen vi börjat hugga ur en figur i och de krossade porslinet från en källare någonstans.
På fönsterbrädet sitter jag med grön-bruna ögonen och med en blåögd blick och tittar på den vackraste stunden i livet när du kommer över parken, över vägen in i värmen och mitt liv. Så står du där igen, innan för dörren till min lägenhet.
Jag försöker möta din blick och försöker få dig att le som jag. Men du stirrar på mig som om de är mitt fel alltihopa. Jag säger desperat att du kan låna mig igen, du kan förbruka mig igen, du som minns du som vet hur det var. För jag vill inte att vintern ska bli så satans lång igen. Solen går i moln och jag klättrar ner från min frihetsplats, stänger igen fönstret och går fram till dig.
Du tittar inte på mig, du låtsas som om jag inte är där. Det blåser in en kall luft genom väster, du frågar om du har sagt att du ska flytta till hösten, 3000m åt öster- du ler och de är som om du inte ser att jag står precis framför dig.
Jag stoppar trasigt glas i din väska, skärvor av en kruka i din ficka för limmet jag använt har inte hållit. Och jag förstår nu att de hjärtat som skulle blivit mitt börjar sakta frysa till is och någonstans i världen brinner ditt hjärta för någonannan än mig. Jag vänder mig sakta mot fönstret igen hör hur min ytterdörr slås igen och snart ser jag den jävligaste stunden i mitt liv när du går tillbaka över vägen bort mot parken med ryggsäcken full av krokiga tankar, krossat glas mot en vägg och vägar som aldrig riktigt kunde mötas i glädje, som istället är på väg att försvinna för alltid. Kvar står jag och baddar såren med salt. Och sakta sakta faller allt över kanten, ner mot marken och jag förstår att sommarens alla verk var en tragisk dramaserie som aldrig fick ett lyckligt slut. För det gick åt helvete med alltihopa.
Men du som minns, du som vet, hur lång blev vintern och vad hände då sommaren kom igen?
Kom jag tillbaka då.
För jag vill inte att någon ska se mig gå ner mig, aldrig. se. mig. svag.
Låtar:
Utkast ur ett brev,
jag får liksom ingen ordning,
hugger i sten,
kom änglar,
Från kylan in i värmen. – Lars Winnerbäck