Älskade fina.
Jag sitter med tårar i ögonen, droppe efter droppe rinner sakta ner för min kind, ju mer jag inser vad som kommer hända desto mer blöt på kinden blir jag. Jag vill inte. Jag har fått uppleva så mycket under sommaren här, och jag har fått känna en frihet som jag aldrig riktigt känt förut. Aldrig på de här sättet. Jag skulle vilja ge hela staden en stor kram som tack för att jag har fått chansen att uppleva de här. Jag vill inte. Det finns ingenting som jag ångrar eller som jag skulle vilja backa tillbaka i tiden för, att ändra eller sudda ut lite på. Utan enda anledning till att jag skulle backa tillbaka i tiden skulle i så fall vara, för att det tog slut alldeles för fort. Älskade fina, varför gör jag såhär när jag vet att jag trivs så mycket bättre här hemma i norr än i Hult, dem två går inte ens att jämföra – för dem finns inte på samma skala. Så långt ifrån varandra ligger dem.
Men jag är på väg, och jag vet att jag är livrädd för att fastna. Så kanske är det anledningen till att jag nu far hem till Hult, bara en sväng, för att sedan återigen fara till ny destination och till nya möjligheter.
Men Övik har och kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. <3 Jag kramar om denna staden och återvänder när jag behöver norrlandsluft och norrlandslugn.
Älskade fina, jag vet inte vad jag vill. Just nu, vill jag bara inte fastna men jag vill heller inte fara här ifrån. Och tårarna verkar inte vilja sluta rinna, men någon gång kommer även dem torka upp och bli salta minnen på kinden.
Jag kommer aldrig låta mig själv glömma den här sommaren eller de här året.
Älskade fina, tack för mitt bästa år i livet.