När klumpen i magen växer och
paniken säger nej!
Jag kan inte.
Det är precis så jag tänker när jag står sist i kön för att ta knappliften upp i backen, de andra åker före. Jag backar ur kön, säger till grabben bakom, att ”du kan gå före, jag ska inte åka”. Känner klumpen i magen växa sig ännu större, den har bara ökat i storlek ju närmare jag kommit denna dagen.
Jag kan inte.
Hinner bara börja tänka, att du får inte börja gråta, förrens jag känner det blöta tårarna rulla ner för kinden. Panik. Jag kan inte. Tar ett krampaktigt tag om stavarna, överväger att lämna tillbaka skidorna och börja gå tillbaka hem.
Men dem hinner stoppa mig. Hjälper mig en bit upp i backen, förklara, visar och hjälper. Jag torkar tårarna, tar ett djupt andetag och försöker. Ler när jag inser att det går. Helt plötsligt är jag påväg upp med knappliften, jag kommer av – kanske är jag inte vackrast i världen just då- men jag kommer av. Åker sakta ner för backen, glider fram till knappliften och åker upp igen.
Några timmar senare, och två superduktiga och snälla privatlärare, så åker jag ankareliften upp med de andra. I den stora backen. Glider snyggt av längst upp. Tittar ner och inser att även jag kan. Solens sista strålar når min kind och torkar upp det sista spåret av salta tårar.
Kan jag, kan du!
Tack för hjälpen!