Varje år, samma dag, samma sak
Mitt skåp ekade tomt, inte ens ett gammalt kvitto fanns där inne, som kunde tyda på att det faktiskt var någons skåp. Men det var tyvärr mitt. Medan hennes alltid var mer än överfullt. Hon fick både blommor och små röda hjärtkort. Var det i någons skåp det fanns, så var det i hennes.
Varje år, samma dag, samma sak.
Det var rutin för henne och det verkade inte betyda någonting. Alla små röda lappar med snirklig text som beskrev henne på bästa sätt, alla olika sorters blommor, alla kramar. Hon log inte ens när hon läste, luktade inte ens på blommorna, tackade inte ens. Hon stoppade ner allt i väskan och fortsatte dagen som om ingenting hade hänt. Men kanske hon tackade och kanske det värmde hennes hjärta att varje år få bekräftat att det fanns personer som älskade henne, avgudade och önskade att det skulle bli de.
För mig hade det betytt allt, jag hade fått bekräftelse på att folk faktiskt såg mig, att det kanske tyckte att jag var snäll eller rolig eller söt eller bara någonting annat än osynlig. Men jag förblev osynlig. Jag och många med mig. Vi var lika osynliga om inte mer just den här förbannade dagen. Den skulle vara så fin, så jävla äckligt röd.
Det här skulle vara en speciell dag, men varför? De som visste det var populära fick ännu mer uppmärksamhet och dem som inte var det sjönk ner ännu längre.För dem växte ångesten och klumpen i magen mer än någonsin, just den här förbannade dagen. Dagen som kallades Alla hjärtans dag. Den där mysiga dagen, med egen gjorda kort med fina ord på, dagen med rosor, dagen med massa kramar. Dagen för dem som betydde något. Dagen som var så äckligt röd.
Varför kallar vi det alla hjärtans dag, när det ändå bara är vissa hjärtans dag?