Varje sommar när jag och min familj, mamma,pappa och storasyster var på semester så brukade vi vara ute i en sommarstuga nära sjön(?) havet. Vi brukade ta båten ut till någon fin udde, där brukade vi göra som många andra barnfamiljer, sola, bada och fika. När vi kom till fika delen så sa alltid mamma åt mig :”att nu ser du till och inte slabba Cattis, håll i muggen” innan hon gav mig en mugg halvfull med saft. För hon vågade inte lite på mig helt iallafall. ”jaa” svarade jag varje gång något irreterad. Trodde de aldrig att jag skulle sluta slabba. Oftast hade de rätt då jag rätt som de var råkar slå ut min mugg med saft över hela filten och halva mig. Syrran säger:”Cattis, hon bara slabbar jämt”, mamma hon bara tittar på mig och suckar. Jag säger ”tyst” eller ”hållkäften” lite lagom irreterad både på henne, som alltid ska kommentera och lite på mig själv eftersom jag inte kan hålla i muggen. Men, sen så var det, precis som min syster sa, jag slabbade mest i familjen inte bara där ute på den fina udden utan också hemma i den nya fina soffan, på det nystädade golvet eller på mina finkläder precis innan jag skulle iväg. Det var jag det. Även fast jag bättrat mig idag så händer det faktiskt att man får för sig att äta apelsin framför laptopen,(förra inlägget) och efter en stunds ätande och slabbande känner att det börjar bli blött i toffeln. Tittar då ner på benet och ser att det runnit apelsinsaft från knät ända ner till foten.
Ända skillnaden då är att jag faktiskt bara slabbat ner mig själv för det har varken kommit på den vita soffan eller på den vita mattan och jag har ingen syster som säger ”Cattis, hon bara slabbar jämt” och ingen mamma som bara suckar i lägenheten.
