Så igår gick jag äntligen borta till biblioteket efter jobbet med datorn under armen. För jag tänkte att där finns det inget som kan störa mig och jag kanske kan få ner en historia om den 16:e augusti eller iallafall en lättsam berättelse om fjällen och allt där emellan. Men när orden bara klumpade ihop sig i hjärnan, valde jag istället ut fem ord att sedan bara skriva något om dem, för att ha gjort någon slags nytta på biblioteket.
Så här kommer det!
Solnedgång, träd, rullator, choklad, småbarnsförälder
Jag var ute på min dagliga kvällsrunda, klockan hade hunnit bli strax efter fem innan jag fått på mig ytterkläder och trasslat ner rullatorn från fjärdevåning. Jag borde flytta till en lägenhet på första våning snart, för jag visste ju att jag inte skulle bli smidigare nu. Men jag ville ju inte bo sådär så alla som gick förbi även skulle kunna läsa rätt svar på mitt morgonsudoko jag alltid löste på skrivbordet bredvid fönstret.
Bakom träden skymtade jag en riktigt vacker solnedgång som skiftade från rött, orange till nästan vitt och sen fem nyanser av blått på det. Det kunde nog bli stjärnklart i natt om man så ville se det. Säkert frost imorgon bitti på bilarna också, dem som tillhör de stressiga småbarnsföräldrarna som inte alls har lust att skrapa rutorna innan lämning på dagis skulle bli av. Deras ungar som brukar ockupera hela hissen framåt eftermiddagen eftersom det tydligen är antingen för varmt eller för kallt för att kunna gå ut och leka som man gjorde på min tid. Det är förresten endast då jag brukar önska att hissen ska stanna mitt emellan två våningar, men det får man tydligen inte tänka högt, det har min son tydligt klargjort för mig. Så nu mera tänker jag endast sådana tankar för mig själv.
Jag springer så fort jag kan med mina gamla ben och en rullator framför mig för att hinna över övergångstället innan det slår om till rött igen. Jag hinner precis, innan jag hör dånet av långtradaren dundra förbi på vägen.
Jag öppnar lägenhetsporten och rullar in min rullator, trycker på hissen att komma ner och blir lättförvånad när den också gör det. Har ungarna hittat på andra lekar måntro. Jag åker upp mina fyra vånningar. Rullar in rullatorn och parkerar den fint jämte mina nästintill oanvända vinterkängor. Fick dem i julklapp av sonen som ansåg att man inte kunde gå i gympaskor året om. Men med den där snörningen på skorna som tar nästan en halv dag innan den är avklarad och skon sitter på plats. Så har jag bestämt att jag är gammal nog för att välja själv om jag använder dem eller inte. Men jag låter dem stå framme ifall sonen och hans familj kommer på oanmält besök, så dem i alla fall kan tro att jag använder skorna flitigt.
Jag lämnar skoproblemen med en fnysning och går sakta in i vardagsrummet, sätter igång Tv:n och slår över till programmet ”Vem vet mest”, placerar mig i den bruna skinnfåtöljen, tar chokladasken som ligger på bordet för att sedan lägga upp fötterna där i stället. Jag menar jag måste ju få ha några dumheter för mig nu när jag hunnit bli så gammal som jag är.
Som att få äta choklad på en tisdag.