Regnbågsblåajag

På mobilen har jag skaffat mig en app som räknar ner mina dagar.
13 dagar kvar.
Nyss var det tre månader och jag hade klickat på ”skicka anmälan” efter många
tankar fram och tillbaka, upp och ner, vad är rätt och vad är fel. Men mest kanske jag hade frågat míg själv- vågar jag verkligen de här? Är de verkligen jag?
Och de enkla sjävklara svaret var ”Ja”.
Jag kan, jag vill och jag vågar.
Det är mycket som jag inte har kunnat, inte velat och inte vågat, ni som känner mig väl, känner också till dem orden. Kanske var det just av den anledningen familjen runt om mig undrade vad jag höll på med och varför jag hade fått denna idé nu.
13 dagar.
Men ideén kom inte nu, den kom för många år sen, egentligen har den kanske alltid funnits där. Drömmen om afrika, om Kenya. Landet långt långt borta, som skiljer sig från våran värld. I Landet där det inte alls är självklart att du växer upp med dina föräldrar och med tak över huvudet, där du inte med självklarhet kommer gå i skolan när du har åldern inne, få mat när du är hungrig och få vara de barn du faktiskt är.
Landet Kenya.
Som också har eldsjälar som vill hjälpa, trots att det kanske inte har råd, som startar organisationer och hjälper små barn bort från gatan för att ge dem mat, kärlek och kunskap. Människor som Jessy. Child of Mercy, barnhemmet i slummen, en våning upp,  min hemstad för åtta veckor.
Jag har väntat, längtat och samlat mod för att våga. Och om 3 minuter kommer min app på mobilen slå över från 13 till 12 dagar och jag kommer ännu närmare min resdag då flyget lyfter från Landvetter. Jag förbereder mig, tar djupa andetag, smygövar på min engelska och swahili all vaken tid och just nu längtar jag bara på att dessa väntans dagar ska vara över.
För nu vet jag.
Jag kan, Jag vill och Jag vågar.