Jag känner igen mig direkt när vi svänger höger in på grusvägen och vet då att det kommer vara första huset på vänster sida som vi kommer köra in på uppfarten hos.
När jag ser de röda huset så minns jag.
Jag sätter mig på gunga som står ensam kvar på trädgården, gungar sakta fram och tillbaka. Jag blickar ut mot åkern och minns den där dagen jag sist var där, det måste ha varit sommar och jag kan ha varit runt 8-10 år. Vi sprang alla fem över åkern och in i köket där föräldrarna satt, vi åt melon på deras sätt och hörde historier om Marocko.
På gungan där jag sitter småler jag lite över att det faktiskt är de enda som jag minns från den gången, men att ett sådant minne kan stanna så länge och väckas till liv när man återigen hamnar på platsen det känns sådär trevligt konstigt.
Jag hoppar av gungan, tackar för besöket och går bort till bilen för att åka hem.