När jag var sjutton år och mina jämngamla kompisar längtade efter att få fylla arton då man äntligen skulle bli myndig, få ta körkort och gå in på hotellet lagligt. Längtade jag istället efter att fylla nitton för jag kände på mig att mitt år som nitton åring skulle innehålla mer saker som var värdefulla att minnas än det något överskattade året som arton. Jag hade redan vid sjutton års ålder bestämt mig och börjat se fram emot, inte bara min nittonde födelsedag utan även den dagen jag skulle fylla tjugoett, tjugotre, tjugofem, tjugosju jag trodde dessa åldrar skulle betyda så mycket mer. Innehålla mer roligt, bättre beslut och med bra slut. Än så länge har det stämt bra för när jag var nitton så tog jag inte bara student som de flesta andra, jag fick också vara riktigt jävla vacker på studentbalen, jag började en mediautbildning, flyttade till min första egna lägenhet och jag fick växa som person och uppleva andra saker.
När jag fyllde tjugoett så bodde jag och gick på en underbar folkhögskola, hade två helt magiska månader kvar där samt en helt fantastisk sommar i Övik, en semester i soliga Alanya, och sen avslutade jag året som tjugoett med att i två månader leka runt och utbilda mig till mitt drömyrke i vår huvudstad Stockholm.
Och nu har jag hunnit bli tjugotre år och som jag längtat efter det året. Tjugotvå år har för mig mera varit en mellanmjölks variant av det som kommer komma. Jag har ett jobb som spa-ansvarig på en fjällstation med skidspåren precis utanför dörren, jag har både en första plan för vad som ska hända efter aprilmånad och en plan B för vart jag ska ta vägen, jag ska på min första riktiga festival och jag har en höst att se fram emot för även fast jag inte har en plan klar så vet jag att det kommer bli bra. Så jag ser framemot mitt år som tjugotre och tror att det kommer bli mitt bästa år ever och med den inställningen kan väl inte livet gå fel? Eller?
