Tänk att du är helt ensam, det är vinstilla, snötäckt mark, vita bergstoppar, orörd mark där bara dina stora fotspår från snöskorna syns till. Du och ett vackert vinterlandskap, fri att gå precis vart du vill, i vilket vädersträck som känns bäst för stunden. Känslan är ren och skär frihet. Och du skulle bara vilja ta hela vinterlandskapet i din famn för sedan aldrig släppa taget. Ibland när du går sjunker du lårdjupt ner i snön, ibland kan du springa på snön, och det känns nästan som om du springer på månen. Du ser två granar med vackra utsträckta grenar och du har hittat en perfekt fikaplats precis där under granen. Så du smyger under trampar upp snön och breder ut ditt underlag för att sätta dig äta av fikat och titta ut över de norska fjällen, njuta och önska att du skulle kunna få sitta här i evigheter och inte behöva tänka på problemen och frågorna utan svar som kommer möta dig direkt i dörren nere i ditt så kallade hem.
Andas in, andas ut. Kanske, kanske inte, ja eller nej?
