Det var tisdagen den 25 december vi hade precis kommit in på hotellet efter en trevlig förfest i en lägenhet i stan med vin, hög musik och skvaller. Vi lämnade jackorna i garderoben och gick upp på övervåningen för att ta ett bord och stolar för att sitta där en stund prata medan andra människor i vår ålder, några yngre och några äldre välde in.
Den kvällen träffade man gamla klasskompisar som frågade vad man gjorde nuförtiden, man svarade så det verkligen skulle låta som om man hade lyckats i livet och även fast man visste att personen mitt i mot inte alls hade lyssnat på mitt svar och jag inte skulle lyssna om jag frågade desamma, så frågade man för att vara ”trevlig”. Men om det var någon som frågade för att den verkligen ville veta, så ville den inte veta av nyfikenhet utan för att kunna jämföra om hon eller han hade hunnit uppleva mer och roligare saker, var mer lycklig och högre upp på den så kallade karrärsstegen.
Det var tisdagen den 25 december och hemvändarkväll på hotellet en kväll som inte betyder att man går ut, dansar och har roligt med sina kompisar. Utan är man där, är man där för att man måste bevisa att man lyckats med livet och nu lever ett liv som är mycket bättre än alla andras.
Modigt skrivet och väldigt bra!