Vi slog portkoden och öppnade dörren för att gå in genom personalhusets högra dörr, tog av oss skorna utan att knyta upp skosnörerna och ställde upp dom på en ledig plats på skohyllan. Just i denna stund är vi på väg att gå åt olika håll, några ska in i köket någonannan ska in till tv rummet och jag ska upp en sväng på mitt rum. Då Gustav öppnar lägenhetsdörren längst bort i korridoren, vi hör att han pratar med någon och efter honom ut kommer en kvinna i övre medelåldern och en man i runt trettioårsåldern med hatt och lite skägg ut. Jag ser redan då vem det är, trots att jag står i klungan av skor och människor femton meter bort. Jag bara gapar.
Jag hälsar på personen som är min inspiration i livet, som skriver underbara textrader som jag har lyssnat på repeat de senaste två åren, som skriver musik som man kan lyssna på när man ska träna, förfesta eller bara vill slappna av till.
Han hade kommit hit, var son till hon som brukade jobba här och som nu skulle gå in och jobba lite extra. Och han, hennes son var bara med för att göra en spelning i vår restaurang samma kväll.
Någon timma senare satt jag upp i restaurangen på bästa VIP platsen man kunde få för att få sjunga med i Lokes underbara texter om vinterfåglar, vargars revanch, freaks och original. Men efter låten om en plastig kropp och korkade ideal så var det inte längre låtar som fått mitt hjärta att klappa som skulle sjungas. För nu var det inte längre han som stod där, det var någon som kallades sig för Like och det var en hon och hon var dotter till den där medelålders damen som skulle jobba i städet. Hur blev det så här? Det kan väl bara säga poff och så är personen borta utan en förklaring?
Jag vaknar till med ett ryck när låt 6 på ”Underjordens” skiva startar, tittar mig yrvaket omkring och inser att jag inte alls sitter uppe på station på bästa VIP-platsen och jag har varken träffat någon Loke eller Like. Jag har bara drömt, med tonerna av lokes melankoliska röst i öronen och med laptopen i knäet. Jag har svävat i en vacker fantasivärld där magiska ögonblick kan ske utan att det är konstigt.
Jag pausar låten och stänger av Laptopen, drar ur sladden och lägger ner datorn under nattduksbordet, lägger mig ner och somnar om. Drömmer inte om varken någon Loke eller Like, sover bara ännu en alldeles perfekt natt i Snickerboa.
