Jag vet inte hur jag hamnade här, men nu sitter jag på en köksstol i en vit stuga i utankanten av stan och i bakgrunden spelas en blandning mellan house och arabiskmusik. På uteverandan står hälften av gästerna och röker, dricker öl och diskuterar både tyst och högljutt. Bredvid mig på stolen sitter några andra tjejer och pratar senaste skvallret, vad som hänt och vem som gjort vad. Jag sitter på min köksstol och bevakar, tjuvlyssnar och ler.
För jag tycker ändå att det är rätt komiskt att jag sitter där, helsvensk från småland bland en massa andra nationaliteter som alla känner varandra mer än väl. Men det gör ingenting, att jag från början när jag kom dit och blir presenterad inte känner någon mer än de två jag kom dit med. För det ingen som bryr sig, jag är lika välkommen för det. Jag är lika respekterad i deras gäng som någon av de andra och jag hittar intressanta blandingar av människor som jag pratar timmar med och vissa hittar mig att prata ut med. Så nu sitter jag här på kökstolen och funderar på om det inte dags att dra sig ”hem”. För även fast det varit roligt att få uppleva en fest här och roligt och nyttigt att träffa andra så är det jobbigt att försöka komma ihåg vem som är vem och vem som är bror eller syster till vem och hur alla förhållanden hänger ihop. Ni ska bara veta vad rörigt allt kan vara ibland när alla kallar sina vänner för bröder och systrar, men det kanske är så man gör när man bor så här i förorten. Vad vet jag.
Så, nu resar jag mig från köksstolen i den vita stugan i utkanten av stan, kramar om några ”systrar och bröder” och säger vi kanske ses igen!