Det är fredag kväll och maten läggs upp på ett stort fat, det dukas fram glas, en tillbringare med vatten och tre skedar. Jag tvättar händerna med tvål och vatten, sätter mig till bords tillsammans med de andra. Tittar lite försynt på hur dem gör. För hur gör man egentligen när man äter Marockos nationalrätt, som alltid äts på fredagar där och som man alltid äter på samma stora fat. Jag ler lite, för oj-så -mycket-roligare-det blev-att-äta, när man ska äta från samma tallrik. Marocanskt, ja så mycket nya intryck från ett land har jag nog aldrig fått som jag får här. När magen är proppmätt, väntar efterrätten.
Men när hon ska hämta den glider två glas av brickan och krossas på mattan och glaset splittras. Vad händer frågar han. Hon säger att två glas gick sönder. Bra säger han. Då kommer inget annat ont hända ikväll. Han berättar för mig att man ska vara glad om något går sönder för då vet man att ingen annan människa eller så blir skadad. Sådana är traditionen där, att har man haft en fest där allt gått jättebra så kastar de sönder ett glas eller en flaska bara för att ingen människa ska skadas istället. Jag nickar och jag förstår. Dem berättar historier om krossade glas och oskadda människor. Jag hummar på vissa ställen och nickar när jag tycker det känns bättre. Tänker sjutton va häftigt, för mitt i alla dessa historier och matkultur sitter jag. Och jag tror nog att du skulle tyckt det samma.
Kramar från förorten <3