Regnbågsblåajag

Vi tar cyklarna från cykelrummen, sätter på oss hjälmarna och möts vid hörnet. Därifrån cyklar vi över E4:an, upp på cykelbanan, nerför backen, uppför backen. Vi möter föräldrar med barnvagnar, andra cyklister,motionärer, tanter och farbröder. Vi ser barn som hoppar på studsmattor, barn som badar i uppblåsbara pooler.
Vi ser.
Som vanligt pratar vi om allt mellan himmel och jord. Men det är inte förens vi kommer, bara några hundra meter från vårt slutmål som någon av oss nämner att det känns konstigt nästan overkligt eller kanske förbjudet att åka just hit. När vi svänger av vänster och åker alén upp, så tystnar vi båda och bara tittar. Är allt som vanligt här? I vårt paradis. Det ser precis likadant ut men ändå så otroligt olikt.
Ni fattas!
Vi stannar cyklarna och tar av oss hjälmarna, låser cyklarna och går ner mot vattnet. Det sitter folk på bryggan så vi väljer att sätta oss på den lilla strandbiten som finns. Solar benen och pustar ut. Efter en stund slänger vi oss i vattnet. När molnen börjar dra ihop sig så skyndar vi oss att byta om, gå ett varv runt huset.
Ser det likadant ut? Nästan.
Ni fattas!
Vi låer upp cyklarna, tar på oss hjälmarna, tittar in genom fönstret en sista gång, kanske bara för att försäkra oss om att det ser ut som då. Det gör det, nästan. Vi sätter oss på cyklarna, börjar trampa, nu är det bara samma väg tillbaka som gäller.
Jag vänder mig om en sista gång, det är lika vackert då som nu, kanske vackrast i världen om ni nu skulle valt att fråga mig. Enda skillnaden är att ni fattas, kära Hampnäsare.
Ni fattas för att kunna göra Hampnäs folkhögskola komplett.
Tragiskt är att jag aldrig kommer få uppleva det med er igen. Men kanske mest tråkigt är att vi, var dem sista som fick uppleva underbara Hampnäs så som det borde upplevas.

Bäst i hela världen.
Vackrast på jorden!
 Hampnäs!