Jag tar stigen ner mot bryggan, ser gul-röda svampar på båda sidor om stigen, som säkert inte går att äta, hör vågorna slå mot stranden och känner vinden mot min kind. Vattnet flyter vidare, snabbt förbi, liksom livet gör. Ibland försvinner vattnet in i små smala åar, ibland ut i vackra oändlig hav. Eller vad vet jag. Om det.
Mellan två plankor har någon kilat fast en ölburk från Spendrups. Vad hände med det där, att inte dricka på skolans allmänna platser? Inte för att jag bryr mig, det betyder bara att folk gör lite som det vill och vågar leva livet. Det är väl det viktigaste antar jag. Men vad vet jag. Om det.
Där vattnet slutar förresten där finns träden, skogen, bergen som sammanflätas med himlen. Det är moln på himlen. Ljuset bakom döljs och snart blir det mörkt. Kanske det blir fullmåne ikväll. I så fall ska jag klättra ut på min provisoriska balkong och titta, drömma mig bort, njuta. För det är fint. Det vet jag.
Där på bryggan står jag, blickar ut över vattnet och tänker på allt och inget, andas in den norrlänska luften. Men det blir kallt och jag vill inte blir sjuk. Jag vänder om. Kliver av bryggan och hoppar ner från murkanten landar i sanden tar mig fram till vattnet. Ner med fingrarna. Kallt. Det har blivit höst, löven har börjat gulna, vissa har fått en rödare nyans och vissa har redan hamnat på marken. Deras ena liv är slut, nu kommer det att förmultna på marken, bli jord. På träden kommer nya löv komma upp. Jag tror inte att de är ledsna för det. Men vad har det med saken och göra. Eller vad vet jag. Om det.
Jag tar stigen upp mot de präktiga huset som ingen bor i, tar höger efter det gul-röda svamparna för att komma till mitt ”hem”.