Regnbågsblåajag

Tyckte att det var lägligt att publicera min text som jag skrev inför Svenska muntliga nationella i våras, ”temat” var då ”avtryck och intryck”. Som handlar om familjebråk. Nu när det varit jul och snart är nyår, så brukar man alltid tänka lite extra på dem som har det svårt. För det är ju inte alla som får en lika vit och fin jul/nyår som jag faktiskt får.

Jag var ett barn
som gick undan
satt gömd någonstans
och hörde dom vuxna
gräla och plåga varandra
det var sommar
på himlen växte moln
myggorna snurrade
längs min arm kröp en skugga
och det blev plötsligt kallt
mörkt och kallt
som om någon
skruvat ner veken i jorden

Så går dikten ”Dimman av allt” Som är skriven av Bruno K Öjier 2001. När jag läste denna dikt så var min första tanke familjebråk. För mig handlar detta om ett barn som sitter utanför sitt hus eller på sitt egna rum och hör föräldrarna bråka med varandra. Bråket kan vara både i ord eller i slag. Att det är barnet som skrivit denna dikten om hur den mår i dessa stunder, att man varje gång dör lite inombords för allt som sker i ens hem. Jag tror att detta sätter avtryck i personen för all framtid. Att när man ska blicka tillbaka till sin barndom minns alla dagar, kvällar och nätter när ens föräldrar bråkar och grälar med varandra. Om hur dessa bråk blir som en vardag så glöms barnen bort lite mitt i allt detta.

Och vad är värre för ett barn än att inte bli sedd??

Tillsammans med detta valde jag denna bilden.

Den visar ett fotavtryck av en barfota fot men trycket verkar tillhöra foten som har en klacksko, marken verkar vara gjuten. För mig betyder bilden att när hon tar sina steg i livet så även fast hon har rustat med en klacksko så är det den barfota, ömtåliga foten som tar skada, och att det även alltid finns kvar som ett avtryck av hennes barndom. Kanske vill hon med klackskon visa att jag mår bra, det är bra hemma. Hon vill visa ett annat intryck vill inte att folk i hennes omgivning ska undra. Enligt Bris barnens rätt i samhället så är det vanligast att barn ringer om just föräldrar som bråkar, förra året var det cirka 4400 barn som kontaktade bris, men de finns säker många fler som är utsatta. För vissa är det dagligen för andra bara någon gång i bland men alla får ett avtryck och de kommer alltid att finnas där för dem. Men dagens barn har blivit duktiga på att hålla masken, att sällan prata om sina problem så att omvärlden förstår hur det är fatt. Så bakom alla kantiga, taggiga, tysta beteenden finns nästan alltid känsliga berättelser. En pojke skrev så här till Bris: ja… behöver lite stöd. Jag mår dåligt, och har gjort i flera år. Min mamma och pappa bråkar mycket, gap och skrik och ibland slutar det med att någon gråter… det får mig att må så jäkla dåligt. Ju mer min kära mor och far bråkar, desto mer så känner jag hur den här hemska muren mellan mig och omvärlden växer fram. Jag är väldigt osocial och pratar knappt.

När man ser den här bilden och kanske den här flickan så kanske man tror att hon är psykiskt stark och klar av detta bra men egentligen är det bara en ömtålig fot. Hon försöker skydda sig med skon.
Slippa göra ett osäkert intryck
Slippa folks undran
Slippa folks frågan
men samtidigt så finns det något som stannar kvar hos en henne förevigt.

Detta jag nu har prata om är för mig och.. kanske dig bara en
dikt en bild och en tanke men för många barn är detta deras verklighet.