Jag hade hamnat på ett Internat, där kärleken och samhörigheten kändes redan när man öppnade ytterdörren. Där en mängd människor stod i köksoset och lagade fredagsmat och drack öl, medan några andra satt i soffan i vardagsrummet och diskuterade Tv-programmet som visades och sista delen av människor stod framför sina speglar och försökte lägga läppstift på läpparna utan att kleta allt för mycket utanför. Jag hade hamnat på ett Internat där ungefär tjugo unika människor bodde, delade dusch, toa och kök. Där ingen verkade tycka städning var så viktigt utan att det gärna fick ligga både ett och två lager matrester på köksbordet och där någon annan tyckte de var helt okej att spotta ut snusen i diskhon.
Den delen av människor som stod framför spegeln och lade med omsorg på läppstift på läpparna var inte vanliga fall tjejer med koll på vad det hade för sig utan på väg till grannhuset på transfest. Där var det fullt av skor av olika storlekar i trappuppgången och därinne så vimla det av ”tjejer” i korta blommiga klänningar, utsmetat läppstift, blonda svallande lockar och kajal. Och ”killar” med skägg, rutig skjorta och en snus under läppen. Snack i korridoren, dans i köket och kramar i mängder.
Inne i Arvika, åkte unga grabbar varv efter varv runt torget i sina volvobilar med nedvevavde rutor och med dunkande musik. Men jag var inte där jag var på ett Internat, där dialekterna både kom från norr och söder, öst och väst. Där värmlänskan inte hördes mer än när någon teatermänniska skulle prata ”allvar” med resten av Internatgänget.
Jag fick vara en person utanför deras internatbubbla, en sådan där som petade lite på bubblan och berätta att det finns en värld utanför de här också. Internat i all ära, det är söt socker kärlek rakt igenom, så mycket glädje, så mycket bus och så många chanser till nya vänner. Jag vet er känsla och jag gläds med er.
Höj era glas, det helg och njut!