Jag läser och följer ganska många bloggar men det finns en blogg som jag lusläser och den har jag läst i ganska många år nu. Först skrev hon på svenska men sen började hon skriva på engelska, men jag valde att fortsätta läsa och tänkte att ”visst det kommer bli jobbigare att förstå allt men det kan vara bra träning.” Hon har sitt sätt att formulera orden och uttrycka en känsla på. Ett sätt som jag älskar, det är så svårt att förklara. Men efter att man följt en person så länge, läst näst intill dagligen om vad hon ätit till frukosten, vad hennes katter gjorde för bus senast ochvad hon hade för kläder dagen innan. Så får man nästan känslan av att man känner henne, som att hon är ens vän. Men egentligen så har man bara följt henne på andra sidan dataskärmen. Jag har till och med klippt ut vissa av hennes krönikor och lagt i mitt spara fack för att jag ska kunna plocka fram och läsa dem igen. Många av hennes krönikor kan jag läsa om och om igen utan att någonsin tröttna.
När jag nu läste hennes senast inlägg, som du kan läsa om du trycker här. Så blev jag uppriktigt ledsen och jag undrar varför är livet så förbannat orättvist???