Regnbågsblåajag

Jag gråter. Jag lyssnar på Melissa Horns låt Hanna, minns stunder då man lovade att vänskapen aldrig skulle ta slut, att det var vi 4-ever <3 och tårarna faller ner från min kind. Smetar ut min inte vattenfasta mascara.
Jag gråter.

Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut
Och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla häromkring
Det fanns en kärlek men den har brunnit ut
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut
Du säger att du minns och att det känns som igår
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg
Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt
Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen
Jag gav upp för länge sen
Jag gav upp för länge sen
Du är kvar med samma folk, kvar med samma man
Lever kvar i samma damm, och du går i samma kläder
Blir glad av samma rus, som en lögn i vackert väder i ett övergivet hus
Det är att leka med eld när du drar upp det här igen
För du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen
Det finns ingen att behaga, inget att förklara
Inget att försvara, jag gav upp för länge sen
Jag gav upp för länge sen

Vi två, du och jag, vi var tillsammans med min mormor och morfar i deras sommarstuga. dem hade två stugor en lite större och en lite mindre. Vi fick bo i den lilla stugan, ensamma. Vi var nog 11 år och på en egen sommarsemester, bara du och jag och vi skulle ha så roligt. Vi hade roligt, vi sprang på morgonrunda innan solen hunnit gå upp, badade i sjön nedanför stugan, solade på bryggan, shoppade i centrum, fiskade från bryggan, lekte på en öde lekplats och pratade om allt mellan himmel och jord. Och jag älskade stunden, att känna att jag hade dig och att vi litade på varandra till hundra procent.

Vi började högstadiet tillsammans och vi höll ihop. Det var du och jag 4-ever. Men någonting hände, de började knaka i knogarna, hamna damm i hörnen och även den hetaste glöden kan slockna. Tjejerna i klassen, vi, hade tysta tjafs som ingen förälder eller lärare förstod. Vi var fjorton år då. Och vi gled ifrån varandra, för att sedan inte kunna hitta tillbaka till de, som hade varit en så vacker vänskap, då.
Vi slutade umgås. Och våra föräldrar verkar fortfarande inte förstå, att det inte är du och jag 4-ever längre. Du flyttade, hittade nya vänner och glömde nog bort våran vänskap. Du glömde nog bort vad vi lovat varandra där på den där öde lekplatsen, på den där sommarsemestern för länge sen som blev så lyckad. Att vi lovade varandra att aldrig släppa taget om varandra, att aldrig låta våran vänskap ta slut.
Jag blev kvar.

Jag gråter.

Nu är du och jag snart 20 år. Det är nästan nio år sen du och jag satt på den där öde lekplatsen, på den där sommarsemestern, som blev så lyckad. Minns du eller har du glömt?
Vi ses ibland, för det är svårt att inte träffas när våra föräldrar är vänner, du var på min studentmiddag för släkt och vänner, jag var på din. Vi, hade tillsammans med en annan tjej en studentfest ihop. Den blev lyckad men det var inte som förut. När det var du och jag…..4-ever.

Jag gråter. Tårarna rinner, smetar ut min inte vattenfasta mascara. Jag tänker tillbaka till den där öde lekplatsen, på den där sommarsemestern, som blev så lyckad.
Minns du? Det gör jag, och jag saknar den så förbannat mycket.